89 även bönder, borgare från andra svenska städer och utländska köpsvenner förekommer. En ganska iögonfallande grupp är dock drängar och gesäller. Dessa svarade för 30% av den registrerade våldsbrottsligheten i saköreslängderna 1553-56. Våldshandlingar var uppenbarligen varken tillåtna eller accepterade, men å andra sidan behövde de inte heller vara socialt belastande; våldet var inte nödvändigtvis asocialt.En rad undersökningar somrör England har också visat att våld, och även annan brottslighet, under tidig modern tid inte kan hänföras till enbart någon ”kriminell” eller ”marginell” grupp, utan var vanligt även inom mer etablerade skikt i samhället. Ovan noterades att antalet våldsbrott i de bevarade saköreslängderna från perioden 1567—1580 ligger på en för hela undersökningsperioden exceptionellt låg nivå. Det visar sig dock att saköreslängderna dessa år till sitt innehåll skiljer sig från saköreslängder från såväl tidigare som senare perioder i två viktiga avseenden. De mest triviala våldsbrotten, såsom ”hårdrag” och ”pust”, lyser i stort med sin frånvaro. I stället dominerar fr a det något allvarligare ”slagsmål”. Det finns också enstaka exempel på knivstick, ”blodsår”, hugg, ”övervåld”, hemgång och ett fåtal gånger även ”pust”. Tidigare har drängar och gesäller kunnat konstateras vara ganska väl representerade bland våldsbrottslingarna. Under dessa år utgör de emellertid endast 19% av dem som betalade böter för våldsbrott. De fem år då siffrorna är särskilt låga (1567, 1569, 1570, 1572 och 1573) finns drängar och gesäller nästan inte alls med. I saköreslängderna från dessa år svarar de för endast 5% av våldsbrotten. Detta är ett tydligt exempel på hur farligt det kan vara att dra slutsatser om brottslighetens volym utifrån den bestraffade brottslighet somhar registrerats i källmaterialet. Det kan naturligtvis vara så att det verkligen rör sig om en period då våldsbrotten var ovanligt få. Men det finns anledning att misstänka att vissa typer av (mindre allvarliga) våldsbrott och en särskild grupp av ”våldsbrottslingar” systematiskt har fallit bort. Det kan bero på att dessa våldsbrott av någon anledning inte bestraffades eller på att de togs upp i något annat forumeller beivrades på informell väg. Efter 1570-talet når antalet våldsbrott åter upp till en högre nivå i saköreslängderna. Ett närmare studium av saköreslängderna från 1600-talets början (1607-11) visar också att drängar och gesäller åter utgör ett påfallande inslag bland ”våldsbrottslingarna” (ca 30%). ”Pust” är också återigen ett mycket vanligt våldsbrott, som i allmänhet bestraffas med mycket låga bötessummor. Ett påfallande drag i det tidiga 1600-talets rättsmaterial jämfört med tidigare är att många soldater var inblandade i våldsbrott, särskilt grövre våld såsom hemgång. De tycks också i större utsträckning ha utövat våld i grupp. KlagomåJämför också österberg 1986 s 21. Österberg 1987 s 488f, s 493. Ingram 1977 s 116, Sharpe 1977 s 98ff, Sh.irpe 1982 s 194, Sharpe 1983a s 162f, Stone 1977 s 96ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=