93 var ett gammalt drag i inkvisitionsprocessen.^'^ Men mätt med moderna jurldiska mått var relationen mellan dem egendomlig: omförsvararen blev övertygad om att hans klient verkligen var en kättare, som inte kunde övertalas att överge sitt misstag, var han tvungen att upphöra med försvaret med risk för att annars själv bli misstänkt. Man kunde med andra ord försvara den som hemfallit åt vantro, men inte den som hårdnackat höll fast vid den. På ett helt annat sätt än i dag var försvarsadvokaterna tjänstemän vid domstolen.'*'^ Men även med denna begränsning har möjligheterna att upptäcka motsägelser i åklagarens material och strategiskt utnyttja positiva vittnesmål uppenbarligen ökats genomförsvararens närvaro. Han kunde ofta peka på förmildrande omständigheter och övertala domstolen att fälla en mildare dom. Inte heller var rättsligt bistånd reserverat för dem som kunde betala, som vi ser av ett brev daterat den 16 augusti 1603 från en kardinal i kongregationen till en inkvisitor i Florens: ”Om(de anklagade) till följd av fattigdominte kan betala en advokat ... måste Ni tillhandahålla en sådan så att de inte står där utan förDet är intressant att som en jämförelse notera, att försvarsadvokater uteslöts i den stora kejserliga kodifikationen Carolina (så kallad efter kejsar Karl V), som utkom 1532;''' att genom de lagreformer i Frankrike som 1539 genomfördes med VOrdinance de Villers-Cotterets föreskrevs, att ”i kriminalsaker skall parterna på inget sätt förhöras biträdda av advokater eller med någon annan hjälp,och att i England svaranden i grövre brottmål andra än förräderi var utan all hjälp från försvarsadvokat ända fram till Prisoners Counsel Bill »41 svar. Evmcricli, Directoriurn, s 446 (en 1300-t.ilskompilation): ”Et sic concedcntur sibi (åt den anklagade) advocatus, probus tanien, &: de legalitate non suspectus, vir utriusque iuris peritus, & tidei zelator...” Det är svårt att avgöra hur ofta en anklagad begagnade sig av denna rätt, eftersomhuvuddelen av processerna inte har bevarats och )ag inte har g)ort någon systematisk genomgång av det sttm finns kvar. Exempel pä dess förekomst i den berömda processen mot Pietro Carnesecchi. Se Giacomo Manzoni (utg), ”Estratto del Processo di Pietro Carnesecchi”, Misccllanea di Storia Italiana 10 (1870), s 569, där flera advokater utvalda av den anklagade omtalas. Ett antal ombud, däribland Marc’ Antonio Borghese, biträdde kardinal Giovanni Morone vid rättegången mot honom under Paul IV:s regering. Pastor, Popes, XIV', s 305. En försvarare erbjöds ät fransmannen Jean Dupuv vid målet mot honom i Turm 1595. B. N. Paris, Cod. Latinus 8994, fol 389. För fallet metf den ryktbare Domenico Scandella, ”Menochio”, se Carlo Ginzburg, Osten och maskarna (Stockholm 1983). Redan dessa spridda vittnesbörd frän tryckta källor talar mot den uppfattning, sommoderna forskare fortfarande ger uttryck för, nämligen att försvarsadvokater inte tilläts i inkvisitionsdomstolarna. Med en bulla 27 augusti 1561 bekräftade Pius IV advokaternas och notariernas rätt att ta pä sig försvaret i mäl inför inkvisitionens tribunaler. Regesti di Bandi, Editti, Notificazioni et Provvednnenti divcrsi relativi alla Citta di Roma ed allo Stato Poritificio. 1. {Anni 234-160^). (Rom 1920), s 32. Masini, Sacro Arsenalc (uppl 1653), s 416. Om försvararen under sitt uppdrag fick reda pä medbrottslingars namn var han tvungen att avslöja dem för rätten: Pastor, ”Dekrete”, s 504 (kongregationens dekret 18 juni 1564). ■" BRB, MS.II, 290, vol 1, fol 118. Jfr Masini, Sacro Arsenale, s 268. Se John H Langbein, Prosecuting Crime in the Renaissance: England, Germany, France (Cambridge, Mass. 1974), s 18. ■*' Ibid, s 313, artikel 163 i ordinantian.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=