92 helst och förstagångssyndare som gav uttryck för ånger fick kvrkans förlåtelse.^' Olika rättsliga säkerhetsmått till skydd för den anklagade ingick i rättegångsordningen. Omden anklagade, efter det han blivit förhörd och bevisen mot honomhade framlagts, varken hade bekänt eller lyckats fria sig från anklagelserna, fick han tillstånd att förbereda sitt försvar, fick en officiell kopia av hela det dittills förda protokollet (med namnen på åklagarvittnena utelämnade). Han fick därefter flera dagar på sig att studera materialet mot sig och fick också tillstånd att kalla vittnen till sitt försvar.Var han medellös betalade inkvisitionen resekostnaderna för sådana vittnen, om de måste kallas från avlägsna orter.Om den anklagade avstod från att utnyttja dessa rättigheter till sin fördel, ansågs han ipso facto ha accepterat åklagarens bevis och underkastat sig domstolen på nåd och onåd.^^ Trots dessa regler torde det ha varit svårt för den som saknade juridisk vana att åstadkomma ett effektivt försvar, en omständighet som inkvisitionen tog hänsyn till.^^ Om den åtalade förklarade att han saknade erfarenheter i sådana frågor och önskade hjälp av en advokat, måste denna upplysning föras in i protokollet och hans begäran villfaras.^^ Det synes ha varit i allmänt bruk, åtminstone under 1600-talet, att kongregationen lät den anklagade namnge tre advokater, av vilka en fick uppdraget att sköta försvaret.En anklagads rätt till biträde nae, cum longe gravius sit aeternam, quam temporalem offendere maiestatem...blasphemia in Deum, de iure civili, poena mortis punitur.” Se t ex Prospero Farinacci, Tractatus de Haeresi. Editio novissima (Lvon 1650), q 181, n 48 (s 61): ”Bene verumest, quod si lamiae poenitentes veniampetunt, et ad F.cclesiamex corde redire volunt, sunt admittendae ad poenitentiam, ac etiam reconciliandae, nec ullo pacto Curiae seculari tradendae; etiam quod infantes occiderint, seu alia atrociora et nefanda crimina perpetraverint”; I. Simancas. De Catholicis Institutionibus, Tit XXXVH, nr 16 (s 282): ”Posthaec, de poenis lamiarum videndum est, quas si constiterit haereticas fuisse, punire debent inquisitores, perinde atque alios quoscunque haereticos...si veram poenitentiam agere voluerint, recipiendae sunt benigne iuxta canonicas sanctiones...” Francesco Albizzi, en kardinal som länge tjänstgjorde vid curian ger i sin De inconstantia in lure (Amsterdam 1683) en lång lista på författare, som hävdar att botfärdiga förstagångshäxor inte skall överlämnas till världslig myndighet ens omskada eller död följt på deras muleficium. Gregorius XV försökte lagstifta mot denna doktrin med bullan Omnipotentis Dei (2 mars 1623), somföreskrev dödsstraff redan vid första förseelsen, omtrolldomen hade lett till dödlig skada: Cocquelmes, Bullarum, vol V, del 5, ss 97—98. Omförsvarsdelen i processen (processo ripetitivo) till skillnad från åtalsdelen (processo injormativo) se Masini, Sacro Arsenale, ss 85-118. Den anklagades rätt att ta del av och bemöta åklagarvittnenas utsagor betonas i ett dekret från inkvisitionskongregationen 20 oktober 1562. Pastor, ”Allgemeine Dekrete”, s 53. Masini, Sacro Arsenale, s 268. Ibid (uppl 1665), s 129. Masini, Sacro Arsenale, s 85. Ibid, s 86. Valet av försvarsadvokat tycks ha skett genom samråd mellan den anklagade och tribunalen. Se brev 7 mars 1626 från kongregationen till inkvisitorn i Modena, BAV, Barb.lat. 6334, fol 56. BAV, ibid.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=