91 kongregationen i Rom dämpa en häxepldemi, som fått de världsliga myndigheterna att ingripa, vilket lett till grova rättskränkningar. Kongregationen sammanfattar de bevis somförelagts den och skriver, att ”dessa ting är synnerligen bedrägliga och somden dagliga erfarenheten visar mer verkliga i folks inbillning än i själva händelserna; alltför ofta sker, att varje sjukdom, vars upphov inte omedelbart kan skönjas, och som inte genast kan botas, skrivs på trolldomens konto.” Nuntien uppmanades därefter att informera de närmast inblandade, att de rykten som ville säga att en mångfald häxor verkade i Florens och i »contado« saknade grund. Utöver denna växande skepsis mot trolldomi ledande romerska juristkretsar bio- var det två viktiga procedurregler som räddade Italien från den epidemi av diga häxförföljelser större delen av 1600-talet. Den första var som härjade i norra Europa från slutet av 1500-talet genom inkvisitionens bestämda uppfattning, att vittnesmål från en misstänkt häxa var av synnerligen begränsat värde som grund för åtal mot andra. Domare fick till exempel instruktionen att bortse från en häxas uppgifter mot personer som hon uppgav vara deltagare vid sabbaten, eftersom häxor ofta fördes till dessa nattliga möten inte kroppsligen utan bara i fantasin och i drömmar skapade av djävulen.’’’ Den andra regeln bestod i att det berömda djävulsmärket, som i världsliga domstolar betraktades som ett bevis nästan av samma rang som egen bekännelse, 1 inkvisitorisk procedur inte tilläts spela någon roll.^° Till skillnad från de civila domstolarna, som regelbundet dömde alla dem till döden för häxeri, som bekände att de deltagit i sabbaten, avfallit från Gud till djävulen eller gjort något maleficium,^^, behandlade inkvisitionen häxeri som vilket annat kätteri som BAV, Barb.lat., 6334, tol 67. Se bl.a. Bernardo da Como, ”Tractatu.s de .strigibus,” i hans Lucerna hiquisitorum Haereticae Pravitatis (Venedig 1596), s 151; 1. de Simancas, De Catholicis Iristitutionibus, Tit. xxxvii. Nr 14— 15. För exempel på denna doktrin i praxis se brevet från kardinal Camillo Borghese vid curian i Romtill inkvisitorn i Florens den 16 oktober 1604: BRB, MS. II 290, vol II, fol 4. För uppgifter från sent 1600-tal om hur deltagarna i sabbaten namngav varandra i en världslig domstol i Poschiavo (Valtellina) se Olimpia Aureggi, ”La stregonieria nelle Alpi Centrali. Ricerche di dirittoe procedura penale”, Bollettino della Societa Storica Valtellinese 15 (1961), ss 132 f. var enligt lokala statuter upptäckten av ett förment djävulsmärke tillräckligt bevis för en fällande dom för trolldom. En särskild rättsbetjänt , ravetta, vanligen bödelsdrängen, var expert i dessa frågor: Olimpia Aureggi, ”La stregonieria nelle Alpi Centrali”, s 135. Se också redogörelsen i den berömda och vitt spridda handboken av Joost Damhouder, Praxis rerutti crirniualium (Antwerpen 1570), s 146: ”Mulieres autem maleficae, quae iam voluntate depravata, et consensu in consortium daemonum per pacta transierunt, notas quasdam et signa symbolica ab ipsis recipiunt, quibus exeiti daemones mox prosiliunt.” Damhouder var utriusque doctor each kejserlig kansler verksam i Brtigge. ’’ För synen på trolldomi 1500-talets världsliga lag se Paolo Grillando, ”Traetatus de sortilegiis” (1 uppl. 1536), i samlingsvolymen Traetatus universi turis (Venedig 1584), vol XI, del 2, fol 394: ”De iure autem civili haec sortilegia gravius puniuntur, quia iura ipsa multumabhorrent artemmalcficam...& ideo omnes isti malefici puniuntur ultimo supplicio...”; J. Damhouder, Praxis rerutn crimmalium, ss 13 f: ”Gravissimumet omnium criminum maximumest, crimen laesae maiestatis diviI Valtellina
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=