88 av dessa auktoriteter, som användes i de italienska domstolarna, var spanjorer och flera av deras verk publicerades i Italien under 1500- och 1600-talen.’^ Ett förvånande stort antal otryckta protokoll finns också tillgängliga. Tusentals processer har överlevt oskadda i italienska offentliga och kyrkliga arkiv och bibliotek - i Udine, Venedig, Modena, Rovigo, Neapel och på andra håll; omfattande serier av korrespondens mellan kongregationen i Romoch några av de lokala tribunalerna finns bevarade i Bologna och Modena; en stor mängd domar som sträcker sig över ett och ett halv sekel (1556—1700) hamnade mot mitten av 1800-talet i Trinity College, Dublin (utgörande en del av Napoleons krigsbyte, som aldrig återlämnades till Romefter kejsardömets fall).'^ Och i Vatikan-biblioteket finns handskrivna inkvisitionsmanualer, handböcker och memoranda, ett material som kopierats för att användas av de kardinaler, som satt i kongregationen och somvid deras död överfördes till detta bibliotek tillsammans med deras övriga papper.'^ Omsådant material alltså finns tillgängligt, måste man ändå fråga sig hur pass tillförlitligt det är som historisk källa. Kan inte inkvisitorerna ha försökt undertrycka eller förvränga information så att deras aktiviteter hölls dolda både för samtid och eftervärld? Tvärtom, det var en strikt inkvisitorisk rutin att bevara detaljerade protokoll från alla förhandlingar från stämningen ända fram till slutdomen. Syftet med detta krav på en noggrann protokollering av varje ord som yttrades under rättegången var att avhålla inkvisitorerna från att ställa ledande frågor, somkunde låta den anklagade gissa hur han förväntades svara. I varje inkvisitionsdomstol satt som permanent medlem en notarie, som skrev ner varje fråga och varje svar inklusive de rop av smärta, somoffren uppgav under tortyren.'^ Omtill och med detta bokfördes, vad kan då ha blivit fördolt? Genomatt ställa avfallna kristna under straffdom- men framför allt genomatt återföra dem till Kyrkan — gav inkvisitorerna försoning för brott mot Gud och räddade själar för det eviga livet. En vanlig inledning till domsluten är den bibliska historien omden förlorade sonen, ett populärt tema för inkvisitorerna, som såg sig själva Till exempel N. Evmerichs Directorium Inquisitorum, utg. av F. Pena (Rom 1570 etc. - Här används 1587 års upplaga); Joannes a Ro)as, ...Tractatus de Haereticis (Venedig 1583); lacobo de Simancas, Praxeos Haereseos, sive Enchiridion ludicum violatae religionis (Venedig 1568) och De Catholicis Institutionibus Liber (Rom 1575). Listan kan lätt förlängas. Se J. Tedeschi, ”La dispersione degli archivi della Inquisizione Romana”, Rivista di storui e letteratura religiösa 9 (1973), ss 298-312; en utvidgad engelsk version i Gustav Henningsen and John Tedeschi in collaboration with Charles Amiel (eds), The Inquisition in Early Modern Europe: Studies on Sources and Methods (De Kalb; Northern Illinois LFP 1986), ss 13-32. Se Patricia H. Jobe, ”Inquisitorial Manuscripts in the Bibliotheca Apostolica Vaticana: a Preliminary Handlist,” in Henningsen-Tedeschi, The Inquisition in Early Modem Europe, ss 33-53. Se BRB, MS. II 290 vol II, fol 172, brev från Giulio Antonio Santorio, äldste medlemav inkvisitionskongregationen, kardinal av Santa Severina, till inkvisitorn i Florens, daterat Rom 18 november 1600. Jfr också Eliseo Masini, Sacro Arsenale ovvero prattica deWofjicio della Santa Inquisitione, 1 uppl. (Genua 1621), s 123. Där inte annat anges hänför sig alla referenser till Masini till denna upplaga av Arsenale. — Masini tjänstgjorde som inkvisitor i Genua 1609—27.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=