87 biskop eller en motvillig ämbetsman, kunde vara säker på att de allra mäktigaste kyrkomännen i Rom stod bakomhonom och hans sak. Två blivande påvar befann sig bland de sex kardinaler som 1542 utnämndes till inkvisitionskongregationen.'° Och vid den omorganisation av kurian som 1588 genomfördes av Sixtus V rangordnades inkvisitionen bland de femton departement eller kongregationer, som den påvliga regeringen blev uppdelad i." De lokala inkvisitionerna tog vanligen sitt säte i dominikanerkloster.'“ Att inkvisitorn var ombud för den påvliga centralregeringen och inte behövde underkasta sig klosterledningen påpekas upprepade gånger i officiella skrivelser från kardinalerna vid den romerska kongregationen. Inkvisitorerna blev å andra sidan påminda om, att de var bundna av sina ordensregler och förväntades delta i klostrets dagliga rutiner utan andra avsteg från den allmänna ordningen än de som var strikt nödvändiga.'^ Jag hämtar mitt material från en bred uppsättning av både tryckta och otryckta källor. Trots att inkvisitionskongregationens arkiv i Rom inte är tillgängligt lider vi ingen brist på inkvisitionsakter i original. Jag har utnyttjat flera arbeten författade under perioden mellan tidigt 1300-tal och mitten av 1600-talet av sådana jurister och praktiserande inkvisitorer som Nicolas Eymerich, Zanchino Ugolini, lacobo de Simancas, Juhan de Rohas, Umberto Locati, Eliseo Masini, Francisco Pena, Prospero Farinacci och Ceasare Carena.'^ Ett betydande antal nes, Bullarum, IV: 1, ss 194—95). Dessförinnan stod en andlig uteslutande under sin överordnades jurisdiktion. Detta betonas till e.xempel i olika dekret rörande franciskanerna: Bartholomeo Fontana, ”Documenti Vaticani contro 1’eresia Luterana in Italia”, Archivo della Societa Romana di Storia Patria 15 (1892), ss 140, 158 (memorial 23 juni 1534 och 15 december 1537). Marcello Cervini (Marcellus II, 1555); Gianpietro Carafa (Paulus IV, 1555-59). Andra påvar som tjänstgjort som inkvisitorer var Michele Ghislieri (Pius V, 1566—72); Felice Peretti (Sixtus V, 1585-9); Giovanni Battista Castagna (Urban VI, 1590); Giovanni Antonio Facchinetti (Innocentius IX, 1591); Gamillo Borghese (Paulus V, 1605-21): Pastor, Popes, passim. " Genombullan ”Immensa Aeterna Dei” den 22 januari 1588. Se Cocquelines, BullarumIV:4, s 393. Beskrivningar av inrättningarna i Milano, Bologna respektive Modena finns i Luigi Fumi, ”L’inquisizione romana e lo stato di Milano”, Archivio storico lombardo, ser. 4, XIII (1910), ss 3124, 285-414; XIV, ss 145—220, särsk. ss 8 ff; Antonio Battistella, //S. Officio e la Riforma religiösa m Bologna (Bologna 1905), passim; Albano Biondi, ”Lunga durata e microarticolazione nel territorio di un Ufficio delPinquisizione: il ’Sacro Tribunale’ a Modena (1292-1785)”, Annali delPlstituto storico Italo-Germanico in Trento 8 (1982), ss 73-90, särsk. s 81f. Bäda problemen diskuteras i ett brev frän inkvisitionskongregationen till domimkanernas general den 4 september 1580: Pastor, ”Allgemeine Dekrete”, s 546. Se också Ordini de Osserzuirsi da glTnquisitori, per Decreto della Sacra Congregatione del Sant'Officio di Roma, daterad 1611. F.tt nytryck 1656 finns bevarat i curians florentinska kvarlätenskap i BAB, ms II 290, veil 4, fol 1 (nyligen överförd till nationalarkivet). Detta är ett av de mest uttömmande enskilda dokument jag sett med regler för de kloster, där inkvisitionen var inhyst. ''' Ursprunget till och den historiska utvecklingen av dessa juridiska handböcker analyseras omsorgsfullt av Antoine Dondaine, ”Le Manuel de 1’lnquisiteur (1230—1330),” Archivum Fratrum Praedicatorum 17 (1947), ss 85-194. En ofullständig företeckning över de tryckta utgåvorna hos Emil van der Vekene, Bibliotheca. Korta bio-bibliografiska skisser över de främsta auktorerna hos J. Friedrich von Schulte, Die Geschichte der Quellen und Literatur des Canonischen Rechts, 3 vol (Stuttgart 1875; nytryck Graz 1956).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=