84 vittnen med dåligt anseende fick inte läggas till grund för tortyr. I svårare fall blev domar somavkunnats av provinstribunalerna underställda kongegrationen i Rom och osannolika bekännelser förklarades ogiltiga. Ingen förstagångshäxa somvisade ånger sändes till bålet. Till och med i svårare fall med dödlig förgörning var det först Gregorius XV som 1623 försökte införa dödsstraffet, och då i opposition mot den dittills rådande traditionen inom inkvisitionen. Jag hävdar vidare att många aspekter av den moderna straffrätten redan fanns i rudimentär form eller höll på att införas vid den romerska inkvisitionens domstolar på 1500-talet. Den åtalade hade rätt till försvarsadvokat; bekännelser som avlagts utanför domstolen var ogiltiga; man kunde överklaga i högre instans; förstagångsförbrytare behandlades oändligt mycket mildare än de somåterfallit. Fängelse som strafform- snarare än bara förvaring under den tid processen pågick — användes av inkvisitionen långt innan det upptogs av de världsliga myndigheterna mot slutet av 1500-talet. Dessförinnan hade de civila domstolarna i sina domar bara kunnat välja mellan olika former av hårda kroppsstraff. Livstids fängelse innebar för inkvisitionskongregationen (SanctumOfficium), att en dömd somvisade gott uppförande precis somi dag kunde friges efter bara några år; och husarrest med arbete, ett ”frigångssystem”, som nu tillämpas eller övervägs i progressiva samhällen, tillämpades på sin tid av inkvisitionen som en vanlig form för straffets avtjänande.' Det material som här sammanförts har hämtats både från teorin och praktiken - från de juridiska handböcker som ställdes samman för bruk av inkvisitorerna, men också protokollen från deras arbete i tribunalerna. Det måste emellertid påpekas, att den mesta dokumentationen är förhållandevis sen, främst från och med 1500-talets sista decennier. Eftersom det finns så lite källmaterial från seklets första del är det inte lätt att göra en jämförelse mellan häxprocesserna under tidigt och sent cinquecento, men en sådan borde vara en viktig uppgift för framtida forskning. Bilden av massavrättningar under seklets första decennier reser till exempel svåra problem som kräver sin lösning." Mer forskning måste också ägnas åt de världsliga processerna i de italienska småstater, där inkvisitionens verksamhet hämmades. Ingen statistik över spanska och italienska häxprocesser kan betraktas som fullständig innan målen i de världsliga domstolarna har studerats och räknats. Hur många var de, vilken procedur följde de, vilken var deras kronologi? Det precisa inflytandet från den be- ' Carlo Reviglio della Veneria jämför inkvisitionsprocessen med dess moderna motsvarighet i den italienska strafflagen {Codice italiano procedura penale) i sin L’lnquisizionc mcdioevale ed il processo mquisitorio. Seconda edizione riveduta ed ampliata (Turin 1951), Appendix I, ”L’lnquisizione medioevale e la legislazione penale moderna”, ss 163-98. Artikeln förekom först i Revue mlemationale de doctrine et de legislation penale comparée (1940). ’ För en utmärkt diskussion omen häxprocess från tidigt 1500-tal se Albano Biondi, ”Gianfrancesco Pico e la repressione della stregoneria; qualche novita sui processi mirandolesi del 1522—23” i Mirandola e le terre del basso corso del Secchia della Deputazione de Stona Patria per Antiche Provincie Modenesi. Biblioteca, n.s., 76 (1984), ss 331-449.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=