78 De historiker som intresserat sig för att spåra den demonologiska skepticismen och motståndet mot häxförföljelserna har tenderat att (bland de protestantiska författarna) stanna inför Johann Weyer och Reginald Scot, möjligen med tillägg för Weyers anhängare Johann Ewich och de andra moderata tyskarna Witekind och (senare) Johann Matthaus Meyfart. Men det fanns helt klart ett viktigt inslag av tvivel inbyggt i själva den protestantiska demonologm. I själva verket skulle det inte vara alltför paradoxalt att hävda, att de flesta protestantiska prästerna var motståndare till häxförföljelserna, omdessa medförde att man försummade de andliga och moraliska sanningar rörande prövningar och hemsökelser som man hämtade frän Jobs bok. Utan tvivel var det därför somWevers idéer (om än inte Scots demonologiska pyrrhonism) fick sådant stöd.*^' Inflytelserna kan mycket väl också ha gått i motsatt riktning, när Weyer och Scot upprepar många av de ”brenziska” varningarna. Helt säkert är, att ”tro” och ”skepsis” i frågor rörande häxeriet inte var fasta och lätt urskiljbara kategorier utan relativa längs en skala av reaktioner på brottet. I vart fall bör man akta sig för att överdriva den pastorala moderationen; de flesta gick inte så långt som Weyer, vilket hans brevväxling med Brenz klargör. Den allmänna uppfattningen var, att det faktiskt fanns gott omhäxor, somtrots sin fullständiga maktlöshet borde straffas; ”ty de är,” som Brenz åter uttryckte det, ”utan gudfruktan, lever ett gudlöst och okristligt liv, ger sig själva helt åt djävulen för att förstöra och skada mänskligheten; men däremot inte för att de verkligen gör någon skada, för det kan de inte. i uppsåtet men främst i avfallet. I England krävde Gifford och andra ehzabetanska teologer strängare lagar. Det var just för att 1563 års statut huvudsakligen tog sikte på den fysiska skadan som häxorna åstadkom, som den bortsåg från den förfärliga djävulspakten, ett förbiseende som bara delvis rättades till i 1604 års lag.'^'^ Till och med i fråga om häxornas maktlöshet kunde prästerna vara obevekliga. Paulus Frisius från Nagold, mitt i det moderata Wiirttemberg, skrev att även omhäxorna inte kunde göra något icke-naturligt maleficiumutan litade till djävulen för att åstadkomma detta, så skulle ”man ändå ta deras uppsåt för dådet och handlingen...och straffa dem som omde själva hade gjort det.” ' I det ’’98 Deras skuld låg alltså till dels att han ansluter sig till Johan Brenz’ åsikter (i ett brev till Jacob Heerbrand), Praetorius och Witekind liksom också till Godelmann. Mideltort, Witch Hunting, ss 26, 235 (not 77). Om Vi itekmd se Carl Bmz (ed), Augustin Lerchcimer und scinc Schrift lender den Hexenivahn (Strasbourg 1888). Om Meyfart se Christian Hallier, Johannes Matthaus Meyfart. Fan Sehriftsteller, Padagoge und Theologe des 17. Jahrhunderts (Neumiinster 1982), ss 66-71. Brenz, Fin Predig von dem Hagel, s 217. Korrespondensen med 'X ever fölier i Midelforts utgava pa ss 219-226. Holmes, ”Popular Culture?”, s 87; Cifford, .4 dialogue, sig K3; Perkins, Discourse, ss 351- ‘G 256. ' Paulus Frisius, Von dess Teuffels nebelkappen; das ist: Em Kurtzer hegriff den gantzen handel von der Ziiuberey, belangend, zusammen gelesen (Frankfurt am Main (?) 1583), i Theatrum de venejicis, s 223.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=