77 över den brådska med vilken folk ville föra en misstänkt trollkarl till galgen.*^' I England klagade Gifford i Essex och Bernard i Somerset över samma excesser. Gifford talade om ”a broyle against old women, which can any wayes be suspected to be witches, as if they were the very plagues of the world, and as if all would be well, and safe from such harmes, if they were rooted out, and thus they fall a rooting out without all care, ligheten mot häxor som ”vaine, dissolute, and irreligious”, och krävde till och med ”tålamod” med dem.^' Överallt fruktade man att oskyldigt blod skulle spillas och krävde klarare bevis. I sina råd till myndigheterna begärde de protestantiska prästerna ständigt att de rättsliga procedurreglerna skulle följas och ifrågasatte värdet av hörsägner och bruket av vattenprov och tortyr.Det är också betydelsefullt, att dessa försiktighetsmått bland protestanter tidigt påbjöds av en av de främsta rättsliga experterna på häxeri, Johann Georg Godelmann, vars Tnictatus dc magis, vencflas et lamiis i sin tredje del präglas av återhållsamhet och försiktighet (boken var tillägnad hertigen av Mecklenburg). Han insisterade på att trolldom skulle behandlas som ett vanligt brott, inte som ett crimen exceptum, han vägrade att godta vittnesmål om sådant som var omöjligt (inklusive sabbaten) och han försvarade en skarp åtskillnad mellan demsom åstadkommit verklig skada {veneficium) och de inbillade handlingar som tillskrevs förvirrade kvinnor (lamiae). Liksomprästerna beklagade han folks benägenhet att anklaga och straffa; precis som romarna en gång utkrävde de kristnas blod med ropen ”till vilddjuren” så ropade nu pöbeln ”till galgen” så snart en kvinna blev misstänkt för trolldom. Godelmann föreslog en trefaldig distinktion mellan dem som hade ingått djävulsförbund och begått verkligt maleficium, dem som hade ingått pakt utan att göra någon skada, och dem vilkas ”brott” i själva verket var omöjligheter och självbedrägerier. I sina tryckta predikningar från 1626 stödde Hermann Samsonius i Riga samma politik såsomortodoxt luthersk. Häxor ur den första kategorin förtjänade döden, de i den andra mildare straff, och de i den tredje medicinsk behandling. W 92 Bernard talade omden rasande fienträlingcr, Hexcn Coppcl, ”Dcdic.itio”. Giftiirtl, A dialo^KC, sig I)i. Bern.ird, A ^mde to grand jury men, ss 8f, |tr 10, 731. Hockcrs skeptiska analys av dessa ting oeli hans nära överensstämmelse med Wevers asikter är ett bra exempel, Der tenjel selhs, fol CXllll-CXXlI. 1 sina tillägg till Hiiekers traktat säger Hamelman, att han instämmer i dess försiktiga ton; se Thcatrnm diabolornm, fol CXXIlll-C'XXV'. Godelmann, Tractatiis de magn, bok 111, sig A4, ss 1-7, 591, 142-145; det bör noteras att den tvska översättningen (1592) g)ordes.av den hessiske superintendenten Georg Sehvvartze (Nigriiuis). l ör en omvärdering av dessa aspekter av Ciodelmans Traetatns se Sönke Loren/, ”b’hann Cfeorg Godelmann - län Gegner des Hexenwahns?" i Roderieh Schmidt (ed), Heiträge /.nr pommersehen nnd mechlenhnrgischen (deschichte (Marburg 1981), ss 61-105. Samson, Nenn...Hexen Predigt, sig Xii-Xiii. Samsonius ställer den lutherska villigheten att skilja mellan olika typer av trolldom mot åsikterna bland jesuiter och kalvinister, vilkas större stränghet (menar han) härrör frän deras åsikt, att brottet i grunden var kätteri. Samsonius säger
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=