76 vänder är hämtade från religiösa källor och inger en sorts tro? Hur kan det vara förkastligt att bruka dem om de hjälper, när allting annat har misslyckats?**^ På denna envisa utilitarism svarade man vanligen, att prövostenen inte var vad som hade effekt utan vad som var tillåtet. Detta var ytterligare en sida av skillnaden mellan de kategorier som formade den vardagliga erfarenheten och de protestantiska reformatorernas ackulturerande ambitioner; en skillnad som bidrar till att förklara varför de senare hade så begränsade framgångar. Och ändå, hur förvrängd och avlägsen föreställningen omden åsyftade kulturen än var, kunde den fortfarande inspirera till handling. Ett aktivt prästestånd, som hängivet följde ett program med predikningar över de ämnen vi har behandlat här, var säkerligen inte något obetydligt element i de omständigheter som beledsagade häxförföljelserna - särskilt omvi för ögonblicket lämnar åt sidan skiftande lokala förhållanden och inflytelser och koncentrerar oss på de konstanta internationella ingredienserna. På den analysnivån har WilliamMonter nyligen föreslagit, att de stater där kyrkorna var erastianskt protestantiska (det lutherska Skandinavien, de lutherska furstendömena i Tyskland, det anglikanska England) i själva verket hade häxförföljelser med stora likheter. Det förefaller därför rimligt att anta, att åtminstone en av orsakerna till denna enhethghet låg i den ideologiska stabiliteten i den pastorala synen tvärs över de nationella gränserna. Men Monter menar också, att dess huvudinnehåll var en mindre sträng syn på häxväsendet än den som var förhärskande på andra håll i Europa. Och detta reser frågan, om moderationen bland de wurttembergska lutheranerna också var ett allmänprotestantiskt fenomen.^* Förvisso delade Brenz, Alber och Biedembach sin tveksamhet med många andra. Det var en grundläggande uppfattning inomden pastorala demonologin som helhet, att de som föll offer för olyckor överdrev eller eljest felaktigt såg andras ondska som förment orsak, och att det därför var fåfängt att tro, att man genom att utrota häxorna slapp olyckorna; religiösa snarare än straffrättsliga metoder måste tillämpas. Med visst stöd i den allmänt omfattade meningen att häxor ingenting kan uträtta av egen kraft, måste detta ha bidragit till en sort moderation vid utmätandet av skulden. Jodocus Hocker ger uttrvck för den allmänna uppfattningen, att det var vidskepligt att förknippa varje sjukdom med förtrollning; kalvinisten Anton Praetonus anslöt sig till lutheranen Brenz i meningen att häxor var totalt utan makt över vädret;*^*^ Johann Ellinger klagade Albrccln, Magm, ss 44-48, 178-181, 237. Monter, Ritual, ss 281. Omde när.i kulturell.! förbindelserna mellan prästerskapet i Baltkum oeh Tvskland se Ankarloo, Trolldomsproccsscrria, s .3.39; Heikkmen, Paholaiscn Littolaisct, s 373; Naess, nedan kap. 13. jodoeiis Hoeker, Der teujcl selhs äas ist Wahrhafftigcr...hcricht von ilen Teiifeln. \\ as sie seni, Wnher sie gehommen. Utid was sie tegli^ wirchen..., i Theatrum dtabolaritm (brankturt am Main 1369), fol CVX. För den hoekerska traktatens komplicerade bibliografi se Grimm, ”Die Deutschen ’Teutelsbueber’ des 16. Jahrhunderts”, ss 328, 33 If. Praetorius, Grimdlieher Rericht von 7,aiibere\ nnd Zanberern, ss 97-109.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=