56 ’5 och helvetet gav uppenbara tillfällen att behandla demonism och häxeri, sådana fanns också i de handböcker som skrevs av samvetets analytiker.’*’ Detta är emellertid bara en början. Bibelkommentarer gav också ofta anledning till utvikningar omdemonologi, magi och häxeri, som till exempel i Pietro Martire Vermiglis utläggning av 1 Samuelsboken 28 (Saul och häxan i Endor). Frågor rörande de demoniska handlingarnas verkningskraft och natur behandlades av protestantiska läkare och naturfilosofer somWilhelmAdolf Schreibner (Scnbonius), John Cotta och (senare) Heinrich Nicolai.’*^ De blev också ämnen för dissertationer och teser vid de filosofiska, teologiska och medicinska fakulteterna vid de protestantiska universiteten.’*’ De fyrtiofemteserna Advcrsus magiamet magos ingick i en serie, som den lutherske prästen Georg Sohn disputerade på i Marburg och Heidelberg; 1570 presiderade Tiibingen-teologen Jacob Heerbrand vid en disputation om magi och häxeri med Nicolaus Falco som respondent; 1606 samlade akademikern Tobias Tandler ett antal dissertationer från Wittenberg och Helmstadt och publicerade dem tillsammans med sin egen Dissertatio defascino et incantatione?^ Under 1600-talet lades också dissertatiomen 27 Richard Baxter: ”no Man hath given us a more tull Testimony in general of Diabolical (."Jpcrations”, The certainty of the World of Spirits (London 1691), s 134, jtr s 108. Zanchi skrev också ett arbete om spadom. De divinatione tamartifidosa, qnarn artis experte, et utriusqne variis speaebus tractatus (Hannover 1610). Exempel pa protestantiska arbeten inomdessa omraden är Andreas Althamer, Trn predip^ von dem Tetifjcl, das er allcs Ungluck tn der Wclt anrichte (Niirnberg I.S32); Sebastian I röschel, Von dem hciligen engeln. Vom Tcuffcl und des Mcnschen Scele (3X’ittenberg 1363), sig Hii-Lv; Otto Casmann, Angclographia (I rankfurt 1397), del 2 (”de malis angelis”); Marcus Scultetus, Praesidittm angelieum. Ein niitzlich Handbiichlein. Von gutcn und höscn Engeln (Wittenberg 1616), ss 343637; Abraham Seidel, Pneuamotologia, oder Kurtzer Bericht von dcnen Geistcrn... (Erfurt 1648); Ludwig Lavater, De spectris, lemurihus et magnis atque insolitis fragortbus... (Zurich 1370); Christopher Irenaeus, Spiegel der Hellen und Zustand der Verdampten (Ursel 1379). Heinrich Decimator, Gewissens Tcuffel. Das ist:...Bericbt von dem aller erscbrecklicbsten, Grewlicbsten und grossen Teuffel, des Geuissens Teufel (Magdeburg 1604); Decimator var teolog i Miihlhausen i Thiirmgen; Eriednch Baldum, Tractatus de casibus conscientiae (Wittenberg 1628); Ludwig Dunte, Decisiones mille et .se.v casuum... Das ist, Kurz und ricbtige Erörterung ein tausend und secbs Geuissens Eragen (Liibeck 1636). Om Dunte och hans inflvtande pa häxdomaren Nils Nils Psilander på Åland se Hekkinen-Kervinen, nedan kap. 13. OmBalduin m fl i den svenska teologiutbildningen se Ankarloo, Trolldomsprocesserna, s 321, 339. Pietro Martire Vermigh, In duos lihros Samuelts prohetae...commentarii doctissimi (Ziirich 1373), fol 15.3-168. En god indikation om mängcfen av bibelkommentarer rörande demonologiska teman far man i Jodocus Hockers omfattande citat fran dessa källor i Der teufel selbs (nedan not 89). Wilhelm Adolf Schreiber (Scnbonius), De sagarumnatura et potestate (Marburg 1588), tol 192; John Cotta, The triall of untcb-craft (Eondon 1616); Heinrich Nicolai, De magicis actionihus tractatus singularis pbilosopbico-théologicus et historiens (Danzig 1649). Schreiber var läkare och professor i filosofi vid universiteten i Marburg och Korbach, Cotta var engelsk läkare och Nicolai luthersk tilosoliprofessor i Danzig. Detta är ett mycket försummat omräde, men en början har gjorts av Lvnn Thorndike, .4 History of Magic and Experimental Science, 8 vol (New York 1934-58), vii, kap 12 (”Interest in the Occult at German Universities”), ss 338-71. Georg Sohn, ”Theses de plerisque locis theologicis, in academiis Marpurgensi et Heidelbergensi ad disputandum propositae, XVI”, i Operum Georgii Sohnii sacrae theologiae doctori tomus pn27
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=