55 heterna vände sig till det lokala prästerskapet för att få teologiska råd i fall av trolldom och häxeri; så skedde till exempel i Strassburg 1538 och i Niirnberg 1590.'*^ Enbart det skandinaviska materialet i denna volym skulle räcka grund för påståendet, att de protestantiska prästerna spelade en vital roll i häxförföljelserna; det skulle också det omvända fallet Nederländerna, där deras inflytande på ett avgörande sätt komatt begränsas. Det synes därför rimligt att på nytt granska en litteratur, som speglar deras åsikter, och som dominerades som vi skall se av deras evangeliska och själavårdande prioriteringar. Vad kunde man då läsa (eller höra) om ämnet häxeri under den europeiska protestantismens första århundrade?'*^ som II En omedelbar komplikation är att ämnet tenderar att bh mycket omfattande. Det var en vedertagen akademisk uppfattning, att häxväsendet hade tre nödvändiga komponenter - Guds tillåtelse, demonernas kraft och människornas ondska. Att tänka och skriva härom hörde därför naturligt samman med allmän teologi och kasuistik liksom med specialområdena demonologi (i egentlig bemärkelse) och pneumatologi. Detta förklarar varför ämnet hgger d)upt inbäddat 1 dogmatiska arbeten som Jesper Brochmands Systema umvcrsae thcologicac (1633),"' eller sammanfattas i de samlingar av teologiska loa communes av det slag som utgavs av Johann Manlius■’ och Andreas Gerhard (Hyperius)’’ eller inordnas i redogörelsen om de onda änglarna i Jerome Zanchis De operihus Dei intra spacium sex diernm ereatisr'* Diskussioner om änglar och djävlar, spöken Scot, Discoveric, ss 4-5; H C Enk Midelfort, Witch Hunting in South-western Germany, 1562-1684 (St.tnford 1972), ss 88-90; for P.tll.idius och Erikson se N.tcss, nedan kap. 15; Earner, Enemies oj God, ss 163-7. Johannes Janssen, History of the German People at the Close of the Middle Ages, övers A M Christie och A Mitchell, 17 vol (London 1896-1910), xvi, ss 275f; Hartmut H Kunstmann, Zauherwahn und Hexenprozess in der Reichstadt Niirnberg (Niirnberg 1917), ss 177-84. Jfr Bengt Ankarloo, Trolldomsprocesserna i Sverige (Lund 1971), s 328. ' * Jag har koncentrerat mig pa perioden tram till omkring 1630, eltersitm det da hade etablerat sig en tvdhg tradition bland protestantiska författare. De som anslöt sig till denna under resten av 1600-talet .indrade inte namnvart pa den. l.n lämplig utgångspunkt är tiirteckningarna iiver (a) Hexenpredigtcn och (b) spridda övriga diskussioner om trttlldttm, i Dictcnbach, ss 204f (bland de senare har lag mtc begagnat alla). ■' Jesper (el Caspar) Brochmand, Lhiiversac theologiac svsicm.i (Röbenhavn 1633). Jag har använt den femte upplagan (Ulm-f'rankfurt am Main 1658), där avsnittet om trolldom fins i vol 2, kap XIX, ss 68f. (.3m Brochmand (som var biskop på Siälland) och bctt delscn av hans s\ n bade lör de danska häxprocesserna och teologiska fakulteten i Köbenhavn, se J C V Johansen, nedan kap. 14, samt dens, ”Witchcraft in Elsinore 1625-26” i Mentalities iii (1985), ss 7f. " Johannes Manlius, l.ocorum communium collectanea (Basel 1563), del 1, ss 33—18 (”De malis spintibus seu diabolis, et ipsorum openbus” i avsnittet "De Crcatutne”). Andreas Cferhard (Hvperius), ”Whether that the devils have bene the shewers of magicall artes”, 1 I li'o commonplaces taken out of Amlreas HYperius, iivers R V (1 onditn 1581), ss 47—81. Jerome Zanchi, Operumtheologicorum, 8 vol (i 3 band) (fdcidelberg 1605), vol m (bd 1), coll 167-216. Zanchi var professor i teologi i Strasbourg och Heidelberg. Om bans demonologi skrev 30 .M
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=