54 men döl)a motsättningar rörande taktik och prioriteringar. Samticiigt som han medger, att det inte fanns någon specifik protestantisk häxdoktrin, menar Monter att nästan alla de protestantiska författarna på området ”uppehöll sig vid ett fåtal gemensamma element”, framför allt omfattningen av den gudomliga makten och försynen.'"’ Också Christina Larner, som visserligen hävdar att ”de olika typerna av teologiska ståndpunkter gängse i 1600-talets Skottland var av mindre betydelse än införandet av kristendomen i sig”, urskiljer en teologisk betoning på Guds vedergällning av synden med världsliga straff.''’ Vilka frågor bör man då, med dessa riktmngsgivare för ögonen, ställa till den protestantiska litteraturen om demonologi och häxeri? Dess möjliga sammanhang med kampanjen för att reformera den folkliga religiositeten, och därmed också dess relevans för den nya bilden av ’reformationen’ som ett socialt och kulturellt fenomen, blir då av grundläggande betydelse. Att se på den som integrerad med reformmännens målsättningar skulle ge ökat stöd åt ’ackulturationstesen’, så helt väsenskild var dess föreställningar omolycka och vedergällning från demsomvar gängse inom den läsekrets den riktade sig till. Samtidigt skulle detta bidra till att rädda hela ämnet demonologi från att hamna i periferin, bland det irrationella och dysfunktionella i tidig ny tid. Det synes samtidigt rimligt att granska de ämnen, aldrig helt främmande för den katolska diskussionen, vilka de protestantiska författarna ändå koncentrerade sig på. Detta innebär att man i en mera inskränkt mening söker spåren efter en ’protestantisk’ syn på häxeriet; men mitt mål kommer att vara att hålla fast vid tanken att detta bara var ett bland andra möjliga uttryck för en gemensam ackulturationsmodell. Slutligen har vi den rättframma frågan, vilka åsikter som beledsagade häxförföljelserna i de protestantiska kulturerna. Historiker har länge intresserat sig för de strukturella sociala omständigheter under vilka häxerianklagelserna och förföljelserna ägde rum. Nu sker en förnyelse av intresset för de samtida mentaliteterna, särskilt samspelet på trosföreställningarnas och attitvdernas nivå, mellan ämbetsmanna- och andra läskunniga grupper och de sociala klasser, från vilka de flesta anklagade rekryterades.'^ Ingen kan ens för ett ögonblick tvivla på det inflytande prästerna har haft i detta avseende både somallmänna opinionsbildare och somdeltagare i processerna. I litteraturen vimlar det av fall med enskilda präster inblandade - från John Ferrall i Brenchley i Reginald Scots Kent till Thomas Naogeorgus från riksstaden Esslingen i sydvästra Tyskland på 1560-talet, från de lutherska superintendenterna Peder Palladius och Jörgen Erikssön i 1500-talets Danmark och Norge till den kalvinistiske pastorn James Hutehinson i Paisley i Skottland 1697.'^ Det var vanligt att de protestantiska myndigMonter, Ritual, s 31. I .irner. Enemies af God, s 201. Den kl.tssisk.t studien är C.trlo Gin/burj;, The \ight Battles: Witehaaft and Agrarian Cults in the Sixteenth and Seventeenth Centuries, övers. | och A Tedesclii (l.ondon 1983). Se oeks.i Clives Holmes, ”Popul,ir Culture? Witches, Mai;istr.ites, and läivmes in I'.arlv Modern I-ni;land” i Steven I. Kaplan (ed). Understanding Popular Culture: Europe from the Middle Slineteenth Century (Berlin 1984), ss 83-1 11.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=