52 Hur som helst vilar dessa frågor på grundvalar, som inte längre är hållbara. Det kan inte längre anses rimligt att fördela ansvaret, åtminstone inte omdet får moraliska övertoner. Hela idén att koppla samman häxförföljelsernas historia med konfessionerna har blivit omodern i och med de nya undersökningarna av häxerianklagelsernas lokala mönster. Det har blivit klart att förekomsten och omfattningen av de kampanjer som i verkligheten drogs igång mot häxorna var beroende av det komplicerade samspelet mellan sociala, institutionella och ideologiska omständigheter, som gick tvärs över alla konfessionella gränser. Detta illustreras väl i WilliamMonters skiss till vad han kallar ’kartan över den sociala kontrollen’ under denna period. Här framträder slående regionala skillnader i förföljelseiver inomsåväl det kalvinska som det katolska Europa. Utvecklingen i Nederländerna och Skottland markerar ytterlighetspunkter vad gäller stränghet; den mediterrana och den nordliga katolicismens reaktioner på häxväsendet också vitt skilda.^ Framför allt råder det en betydande förståelse för åsikten att det som återspeglas i dessa episoder inte är så mycket skillnader mellan de olika kyrkorna (eller någon sekteristisk strid) som fastmer en för alla gemensam missionsiver att lära vanligt folk de grundläggande elementen i kristen tro och rit. En komponent i denna nya evangelism var en kampanj - återigen på ett betydelsefullt om än paradoxalt sätt gemensamt igångsatt - för att brännmärka och utrota en lång rad folkliga kulturyttringar som ’vidskepelse’. Delumeaus berömda uttalande, att de protestantiska och katolska reformationerna, trots sina teologiska och liturgiska motsättningar, var ett gemensamt försök att ’kristna’ den genomsnittlige västerlänningen, har den förtjänsten att det beaktar de flesta aspekterna av kulturell förändring, även om det rö)er en viss kulturell nedlåtenhet.^ Men det låter oss också placera häxförföljelsernas historia mitt i själva hjärtpunkten av denna reformationsprocess. I en annan viktig artikel har Delumeau själv visat hur naturligt det var (åtminstone för protestanterna) att röra sig mellan kategorierna vidskepelse och demonism: ”Le comportement protestant est en effet inintelligible sans la restitution de 1’univers diabolique famiher aux hommes de la Renaissance.”^ Och på samma sätt som demonologin kastar ett avgörande ljus över reformens drivkrafter, hjälper evangelismen oss att bättre förstå häxförföljelserna. Det är denna princip som med framgång har tillämpats i fallen det kalvinska Skottland,*^ det katolska norra Frankrike*^ samt hertigdömet Luxemvar \X'illiam Monter, Ritual, Myth and Ma^ic m Earl\ Modern Europe (Brii;liton 1983), passim, särskilt SS 43-97. Jean Delumeau, Catholicism haticeen Luther and Voltaire, trans. J Moiser (London 1977), ss 154-174. Jean Delumeau, ”Les reformateurs et la superstition”, i /!«(■.■; du Colloque L'Amiral de Coli^n%' et son temps (Soeiété de 1’Histoire du Protestantisme Lrani^ais, Paris 1974), s 46. * Christina Larner, Enemies o) God: The Witch-Elunt in Scotland(London 1981), ss 25, 157-160. Robert Muchembled, ”Sorcieres du Cambresis. L’Acculturation du monde rural aux xvl;e et xvii:e siecles,” i Marie-Sylvie Duport-Bouchat et al, Prophetés et sorciers dans les Pays-Bas: xvi. e -
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=