36 den onde. Med rätt eller orätt komförföljelser att riktas mot grupper, somstod i opposition mot påven, omvilka det sades att de inte var det de påstod sig vara utan brukade avskyvärda riter och begick missgärningar utan tal. I påvliga dokument och rättegångar beskrivs djävulens inflytande som allestädes närvarande, och en lärobyggnad utvecklas enligt vilken hans anhängare inverterar själva gudstjänsten liksom alla normala och behagliga vanor, så att de lever i ett tillstånd av renodlad fasa. Många studier har ägnats de grupper, som anklagades för dessa för oss obegripliga perversioner, och anklagelserna har ofta ansetts vara rena påhitten. Historiker har nalkats dem från olika utgångspunkter beroende på deras olika religiösa tendenser. Vi har till exempel processen mot Tempelriddarna, en aktion somredan Dante fördömde, med fabricerade anklagelser och bekännelser framtvingade under tortyr; eller andra, mindre väl kända grupper som ’Stedingerna’, somanklagades för ännu mer osannolika handlingar och trosföreställningar; eller katharer och albigensare, som alla felaktigt framställdes somdjävulsdyrkare.^^ I samtliga dessa fall tar man för givet, att djävulen faktiskt medverkat med en mångfald av passande bilder. Slutligen uttalas en absolut doktrin med termer från en passage hos Thomas Aquinas (c 1225—74): ”Den katolska läran förklarar, att demoner har förmågan att skada med sina handlingar och hindra sexuellt umgänge.Djävulens handlingar bekräftas därmed som fysiskt verkliga, inte bara som själslig påverkan.Detta bidrar i hög grad till att förklara de skärpta förföljelserna och det kategoriska återvändandet till den doktrin somfastlagts redan i Exodus 22:18: ”En trollkona skall du icke låta leva. » 38 III Det råder ingen tvekan omatt dessa principer, somutvecklats och börjat tillämpas under 1200-talet, fick full auktoritet under de två följande seklerna. Det är också klart att dramats personer, somvi kan kalla dem, till en viss grad förknippades med nya egenskaper. Man kan inte längre förmoda, att kyrkans män begränsade djävulens makt enbart till den andliga sfären. Hans makt framträdde allt starkare; den innefattade utspridandet av doktriner som stred mot läran av den typ somomfattades av minoriteter somalbigensare eller judar. Kyrkan strävade också efter att utplåna de sista resterna av de hedniska idéerna om makten hos ’Noctiluca’, Diana eller det somtroddes vara deras germanska motsvarigheDante försvarar Tempelriddarna i Purg. 20, 93-102, och förklarar rättegången mot dem med kungens girighet. Om anklagelserna mot katharerna (sodomi, satanism etc) se René Nelli, Le phcnoméne cathare (Paris 1964), s 82. Questiones quodlibetales 11, 10, Comment, in lob, 1. Cit. i många arbeten om häxeri. Om demonernas egenskaper se Summa theol. 1, qu 63 i 9 artiklar. Kvinnor som utövar nekromanti nämns i Gamla Testamentet, t ex häxan i Endor (1 Sam 28: 7-20).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=