376 också med Portugal och Sicilien i bilden). I en del av dessa fallstudier kan ”perifen” ha en politisk innebörd, med exempelvis Finland och Sicilien somdelar av det svenska respektive spanska imperiet. Termen kan också ges en kulturell innebörd och förknippas med det som vanligen kallas den ”folkliga” eller ”ickeofficiella” kulturen. I denna volymägnar sig Bengt Ankarloo explicit åt spridningen av nya idéer omhäxeri i Sverige, men en liknande diffusionsmodell finns underförstådd i flera av de andra studier, som här sammanförts. Det sätt på vilket de katolska och protestantiska teologernas idéer kom att tolkas och mottas av lekmännen varierade som framgår av dessa essäer med den lokala kontexten. Likväl ger koncentrationen på periferin anledning till några allmänna slutsatser. Eftersom de stora förföljelserna kom till dessa områden relativt sent, och eftersom rättssystemen i de skandinaviska länderna gav vittnena större spelrumän på andra håll, är det något lättare än vanligt att få reda på, vad vanligt folk trodde omhäxorna, innan prästerna och domarna inordnade dem i ledet. Det vi kan urskilja är en bild av det övernaturliga innan det har ”diaboliserats”, med få hänvisningar till djävulspakt och häxsabbat (utom i det spännande fallet Sicilien, där vi har en ”vit sabbat”). Det folk fruktade var malefidurn, och de skaffade sig skydd genom att gå till en klok gubbe eller gumma. Det engelska mönster somhar kartlagts av Thomas och Macfarlane visar sig vara inte enbart engelskt utan det traditionella mönster somlängst har levat kvar i andra delar av den geografiska och rättsliga periferin (om man definierar ett legalt centrummed utgångspunkt från den romerska rätten). Referenserna till ”endemisk” trolldom i Frankrike, Schweiz och annorstädes faller nu på plats. Den Thomas-Macfarlaneska modellens bild av häxan som en gammal och fattig kvinna, som har synts tillämplig på stora delar av Europa, visar sig å andra sidan inte stämma för Finland och Island som Heikkinen, Kervinen och Hastrup påvisar. I de fallen tycks de män somanklagades för trolldom ha haft åtskilligt gemensamt med schamaner. Schamamstiska element återfinns också, som Klaniczay och Henningsen framhåller, längre söderut, i Sicilien, Rumänien, Ungern och Kroatien. Den likhet mellan schamaner och benandanti, somCarlo Ginzburg noterade, tycks nu passa in i ett åtskilligt större mönster. Bakomde stora förföljelsernas diaboliska häxväsen upptäcker vi en mer traditionell lokal trolldom. Bakomden ser vi i sin tur glimtar av en ännu mer arkaisk schamanistisk magi. Det vore oklokt att ta denna trestegsmodell som allmän norm. De studier somsammanförts i denna volym både belyser och betonar de regionala variationerna och den lokala kontexten, och en rekonstruktion av folktron under tidig medeltid eller ännu tidigare måste med nödvändighet bli spekulativ och osäker. Och ändå har det komparativa arbetet lett till betydelsefulla slutsatser. I varje övergripande studium av häxväsendet är vittnesbörden från den europeiska periferin absolut centrala.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=