34 behandlade trolldomsbrottet från en världslig utgångspunkt. Djävulska handlingar föreligger visserligen; där finns också substanser som medverkar till att utföra dem; men den grundläggande verkligheten saknas. Tendensen att begränsa djävulens makt ledde också till att man under medeltiden hittade på burleska historier omhans relationer med gamla trollkäringar.’*’ Men å andra sidan började konstnärerna efterhand att skapa bilder av djävulen, som syftade till att injaga fruktan, även omockså groteska former förekom. Det började förekomma nya sätt av avbilda den ’fallna ängelen’ på, olika dem från exempelvis 500talet, där han ännu inte hade några särskilt skrämmande drag. Det var under den romanska och ännu mer under den gotiska stilepoken - i kaptäler, portaler, miniatyrer, målningar osv - som djävulen antog skrämmande och groteska former; dessa fortsatte fram till renässansen och ännu senare i illustrationerna till folkböckerna.Sådana framställningar var inte bara godkända av kvrkan utan återspeglade avsikten att uppfostra och leda befolkningen med hjälp av bilder. Djävulen har makt över människorna; men i jämförelse mecf Gud är han en efterapare, en skicklig charlatan, som Tertullianus säger, särskilt när det gäller magiska handlingar. Hans ’mirakler’ är dlusoriska.” Genom seklerna blev kyrkan allt starkare; men hon kunde inte hindra folk från att fortsätta tro på den absoluta realiteten i nästan alla de handlingar, som man tillskrev häxor och trollkarlar. Det finns en berömd text av dubiöst ursprung, som emellertid har utövat ett stort inflytande genom att ange kriterier som kanoniska rättslärde har tillämpat åtminstone sedan 900-talet. Det rör sig om Canon episcopi, som utger sig för att ha beslutats av ett koncilium i Ancvra 314, som i verkligheten aldrig ägde rum. Texten förekommer första gången i ett arbete med titeln De ecclesiastids disdplinis av Regino, abbot av Priim i Tyskland, som dog 915. Den lyder: ”Biskopar och deras medhjälpare måste vinnlägga sig omatt med all kraft utrota från sina församlingar den onda spådoms- och trolldomskonsten som uppfunnits av djävulen. De skall stöta ut de män och kvinnor som gör sig skyldiga till denna synd. Den heliga kyrkan måste rensas från denna pest. Inte heller bör man sätta tro till följande, nämligen att vissa onda kvinnor förledda av djävulen och bedragna av demonernas illusioner och skenbilder tror sig rida om natten på vissa djur tillsammans med Diana, hedningarnas gudinna, (och med Herodias) och en oräknelig mängd kvinnor i nattens tystnad tillryggalägga stora avstånd på jorden, och lyda hennes befallningar som vore hon deras härskarinna, och kallas Texter av Vincent de Beauvais och andra i The WorlJ of the Vi itches, ss 63—64. Den hantulla tonen kommer senare. En uppfattning härom ger Jacques Levron i Le Diable dans Tart (Paris 1935), där han använder klassiska arbeten av A Mäle och andra. ” Tert. Apol. 22-23. Dessa ’demoner’, bland vilka bör räknas Sokrates’ och platonikernas datmones, är osynliga och utan känsel. Men där är alltid en grundläggande illusion: ”Quid ergo de caeteris ingeniis, vel etiam viribus fallacia spiritualis edisseram?”
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=