375 het; systematisk komparation. Den komparativa historieskrivningens värde ligger i att den tillåter oss att mera rigoröst pröva olika förklaringar, liksom den låter oss ”se” innebörden av det som inte finns där; den relativa frånvaron, till exempel, av häxförföljelser i Nederländerna.''* Det kan vara lönt att fråga sig om de regionala variationerna har någon struktur, omde utgör det den schweiziska lingvisten Ferdinand de Saussure kallade ”system av skillnader”. 1 en kommentar omden romerska rättens betydelse för häxförföljelsernas utformning i Skottland anmärkte Christina Larner, att ”områden i systemets penferi som England, Ryssland, Danmark och Finland upplevde mildare förföljelser med färre hänvisningar till diabolism och sammansvärjning.”'^ En önskan att pröva denna hypotes liksom att se till att generaliseringarna om Europa byggde på data från alla delar av kontinenten, ledde till den konferens som i sin tur gav upphov till denna bok. Boken innehåller ett antal essäer om regioner, från Island till Ungern och från Portugal till Livland, somaldrig tidigare har fått någon seriös behandling i den internationella litteraturen. Dess största betydelse för forskningen om häxväsendet ligger dock i det systematiska bruket av en centrum/periferi-modell. Denna modell, som utvecklades på 1960-talet av ekonomer och sociologer, har börjat uppmärksammas av en rad historiker med intressen som sträcker sig från renässanskulturens spridning till kapitalismens uppkomst.'^ Till exempel vill kulturhistorikerna förklara det som ibland kallas för ”kulturell eftersläpning” {cultural lag), den tid det tar för innovationer att vinna spridning. Omde någonsin trodde att denna eftersläpning var likformig, med landsorten trettio år efter huvudstaden men ivrigt accepterande var)e budskap, så har den uppfattningen förvisso vederlagts av de studier, som skiljer politiska och ekonomiska centra från de geografiska, och som betonar den aktiva roll som periferin spelar när den motsätter sig likaväl som när den tar till sig nymodigheterna.'^ När det gäller de stora häxförföljelserna under tidig ny tid, så är vi redan väl förtrogna med tidsförskjutningen mellan deras uppkomst och nergång i exempelvis Italien jämfört med Polen (där dödsdomarna kulminerade först i början av 1700-talet).Åandra sidan har de allmänna studierna av det europeiska häxväsendet, från Joseph Hansen till Trevor-Roper, koncentrerat sig på centrum, eller på centra (när Wittenberg och Geneve efter reformationen fick börja jämställas med Rom). Denna volymen återställer balansen genom att rikta uppmärksamheten på Europas geografiska periferi, främst den nordöstra (men Schöffér (1973); Blécourt and Gijswijt-Hofstra (1986). Larner (1981), s 197. Wallerstein (1974); Galtung (1975), en allmän diskussion; Castelnuovo and Ginzburg (1981). Låt oss hoppas, att historikernas fördröjda bruk av denna modell inte betyder, att de befinner sig i samhällsvetenskapernas periferi. Shils (1975) skdier mellan olika tvper av centra, men han bvgger inte oväntat pä modell, som har kritiserats av Mackenzie (1977). Baranowski (1952). en consensus24
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=