374 Mitt emellan dessa två förhållningssätt, Thomas’ och Macfarlanes med inriktning på livet i byarna, och Midelforts och Larners på de stora förföljelserna, finns en tredje grupp av nya studier. Paul Boyer och Stephen Nissenbaum tog den mest uppseendeväckande häxjakten under 1600-talet, den i Salem, Massachusetts, 1692, och visade, att splittringen mellan anhängare och motståndare till processerna följde uppdelningen mellan redan befintliga fraktioner i Salem.** William Monters arbete om de ”små panikerna” i Frankrike och Schweiz manövrerar mellan Thomas och Midelfort. Robert Muchembleds studie av Cambrésis gav det författaren kallade en ”ackulturationsmodell”, som betonade den roll processerna spelade för den elit, som förmedlade kontakten mellan lokalsamhället och en yttervärld präglad av motreformation och furstligt envälde.^ Och fast den kom ut tidigare än något annat av de här berörda verken, så hör också Carlo Ginzburgs bok om benandanti till denna grupp, eftersom den handlar ommötet mellan inkvisitorer och bybor i Friuli, där de senare förvirrar sina utfrågare genom att påstå, att de nattetid och i andeskrud fyra gånger om året bekämpade häxorna för att skydda årsväxten. Men Ginzburgs arbete pekar också i en annan riktning. Författaren fäste uppmärksamheten vid en s k varulvsprocess i Livland 1692, där den anklagade hävdade, att hon tre nätter om året i helvetet kämpade med häxorna i syfte att återföra till jorden den boskap och spannmål som dessa hade stulit.Hans jämförelse antydde, att arkaiska bruk hade överlevt in på 1600-talet i sådana regioner somFriuli och Livland ute i Europas periferi. Efter drygt två decennier av intensiva forskningar om häxprocesserna i deras lokala sammanhang är det kanske nu tid att återvända till ett mer globalt angreppssätt. De europeiska häxförföljelserna följde ju trots allt inte några regionala gränser. Till och med distinktionen mellan England och resten av Europa förefaller inte så skarp i dag somden gjorde i början av 70-talet. Den nya vågen forskare visade, att det somskulle kunna kallas den Thomas-Macfarlaneska modellen var allt annat än irrelevant för andra delar av Europa. Norman Cohn påpekade, att det i Luzern-området omkring 1500 var vanligt, att byborna framförde anklagelser om maleficium utan att nämna någonting om djävulen." William Monter diskuterade det ”endemiska” likaväl somdet ”epidemiska” häxväsendet i Frankrike och Schweiz och noterade, att de anklagade vanligen var fattiga och isolerade kvinnor.'* Robert Muchembled gav franska och flamländska exempel på hur vägran att ge allmosor kunde leda till anklagelser om trolldom." Omde lokala studierna är för begränsade och den traditionella uppfattningen omhäxväsendet i tidig ny tid var alltför monolitisk, då återstår en tredje möjlig- * Bover and Nissebaum (1974), ss 65, 185. ** Muchembled (1978a), utvidgad till hela Frankrike i Muchembled (1978b). Ginzburg (1966), kap 1, avd 16. " Cohn (1975), s 239. Monter (1976), ss 46, 118, 12C. Muchembled (1979), ss 35, 106, 159.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=