373 - att sätta frågetecken för rationalismen, när de inte helt avvisade den, och de skrev om häxorna och deras anklagare utan att använda ord som ”galenskap”, ”vidskepelse” eller ”hysteri”. Häxerianklagelserna kunde, menade de, fvlla en social funktion.’ Vilka bestående resultat kom då framur dessa studier? Thomas och Macfarlane drog två vittgående slutsatser. För det första var häxerianklagelserna i England i tidig modern tid ett ”normalt inslag i bylivet, de var utbredda och regelbunda”, endemiska snarare än epidemiska. ”Mestadels handlade det om regelbundna och odramatiska årliga förföljelser.”’ För det andra noterade Thomas och Macfarlane, att de somvar offer för och klagade mot häxeriet, vanligen var grannar till de så kallade häxorna, fast något mer välmående än dessa, och att anklagelserna tenderade komma somen följd av gräl i samband med att man vägrade ge allmosor till häxan, som vanligen var en fattig och ensam kvinna. De drog slutsatsen, att ökningen av antalet häxprocesser var relaterad till en kris inom fattigvården, fast de formulerade detta samband på helt olika sätt. Thomas drog den funktionalistiska slutsatsen, att ”häxförföljelserna bidrog till att upprätthålla de traditionella förpliktelserna till bistånd och grannsämja i ett skede, när andra sociala och ekonomiska krafter höll på att försvaga dessa.”’ Rädslan för häxorna gjorde med andra ord grannarna mindre avvisande än de annars skulle ha varit. Macfarlane menade å andra sidan, att häxeriet var ”ett redskap för djupgående social föråndring; en förändring från en starkt integrerad bymil- ]ö med grannsämja och ömsesidigt beroende till en mer individualistisk”; det vill säga, anklagelserna om häxeri var en rationaliserad vägran att ge allmosor.’ Dessa studier var avsiktligt begränsade till England. Men Thomas ställde ändå den engelska situationen i kontrast till den på kontinenten: inriktning på rnalefidum contra inriktning på djävulsförbund och sabbat; förföljelser underifrån contra förföljelser uppifrån; vanliga rättstvister contra extraordinära häxjakter. Men de stora häxförföljelserna och tidpunkten för deras upp- och nergång i olika regioner har också blivit föremål för nya tolkningar. Erik Midelfort inriktade sig på det han kallade de ”stora paniska processerna” i sydvästra Tyskland och hävdade, att deras plötsliga upphörande mot slutet av 1600-talet knappast hade någonting att göra med den nya naturvetenskapen utan var resultatet av en internt skapad ”förtroendekris”, en reaktion mot anklagelser somblev mer och mer godtyckliga. Christina Earners arbete om Skottland koncentrerar sig på uppkomsten av det hon kallar en ”moralisk panik”, ett ”angrepp mot det avvikande,” som hon ville tolka som ett uttryck för de styrandes behov av ”legiti mering”.^ ' Särskilt Macfarlane (1970) och Thomas (1971). ■* Macfarlane (1970), s 30; Thomas (1971), s 451. Thomas (1971), s 564. *’ Macfarlane (1970), s 197. Ä andra sidan flyttar Macfarlane (1978) denna enj;elska individualism tillhaka ända till 1200-talct. ^ I.arner (1981), ett arbete lika mvcket inspirerat av sociologisk teori som Thomas och Macfarlane var av socialantropologisk.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=