367 Justiciary). Liksom de danska överdomarna kom Skottlands högsta domstol att fälla ungefär hälften av de häxor, vilkas fall kom under dess prövning under 1600-talet. Den period varunder de skandinaviska appellationsdomstolarna övervakade häxprocesserna sammanfaller troligen med den tid, då prästerna var som mest aktiva med att indoktrinera sina församlingar. Båda grupperna bidrog till en långsam men säker diabolisering av de skandinaviska häxföreställningarna, som kulminerade under den stora svenska förföljelsen 1668-76. Här kan jag bara ansluta migtill det tolkningsschema somPeter Burke ochJean Delumeau har uppställt, ”fastlagens triumf” eller det senkomna kristnandet av Europa - ett schema som tycks särskilt levande, när Sveriges chockerade prästerskap möttes av den ohöljda hedendomen i 1600-talets Estland. Sådana avlägsna hörn av det nominellt protestantiska Nordeuropa påminner en om utvecklingen i Skottlands högländer, där de förment kalvinistiska invånarna fortfarande dyrkade helgon genom att offra tjurar, tillbe heliga stenar och ställa ut mjölk för att blidka andarna. Sådana områden var naturliga fält för den protestantiska missionen, som i Estland bedrevs med stöd av kavalleriet." Ganska få häxor ställdes emellertid inför rätta i sådana avlägsna regioner, trots -eller kanske snarare somen följd av - de allestädes närvarande magiska bruken. Finnmark, Norges nordligaste udde, är här ett utmärkt exempel; det var till stor del befolkat av lappar, somalltid har varit berömda trollkarlar, och där genomfördes också ett stort antal häxprocesser under 1600-talet - men de riktades alla mot fiskarbefolkningen vid kusten snarare än mot lapparna längre inåt land. Det är tid att lämna de allmänna strukturella likheterna beträffande häxförföljelserna både inomSkandinavien och mellan Skandinavien och de Brittiskaöarna, och i stället vända oss till två särskilda och mycket betydelsefulla händelser, där de senare på ett avgörande sätt hämtade impulser från Skandinavien. Ingen av händelserna inträffade i själva England. Den ena hade ett avgörande inflytande över den första stora häxepidemin på de Brittiska öarna; den andra spelade en betydelsefull roll, både som exempel och som förevändning, vid den sista stora häxförföljelsen inom den engelsktalande världen. Den första ”skandinaviska häxerikontakten” kom som ett resultat av den danska prinsessan Annas förmälning 1589 med Jakob VI av Skottland. Kungen åkte personligen till Norge och därefter till Danmark för att träffa henne - en sällsynt händelse i kungligheternas historia - och tillbringade sex månader vid sin svärfars hov. Där träffade han troligen tidens främste danske teolog, Niels Hemmingsen, vars åsikter omhäxeri och diabolism med gillande citeras av kung Johansen, ovan s 295; Christina Larner, Enemies of God (London 1981), s 36, 63. Mitt eget arbete om appellationsdomarna i det habsburgska Franche-Comté visar också på att strax under hälften av alla domar i lägre instans blev konfirmerade: E.W. Monter, Witchcraft in France and Switzerland (Ithaca 1976), ss 73-78, 216»-220. " Kahk, ovan s 246.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=