365 I Norge, Danmarks viktigaste koloniala område, är två egenheter påfallande. För det första har processerna, som Hans Eyvind Naess påpekar, letts och genomförts av danska ämbetsmän, men inte i enlighet med dansk lag (tortyr har till exempel olagligen använts innan domen fällts, det förbjudna vattenprovet har använts etc.); och de anklagade häxorna tycks till en anmärkningsvärt stor del ha bestått av hemlösa och tiggare (tydligen mer än på platser som Helsingör, Mora och Österbotten). För mig framstår dessa egendomligheter somnära förbundna med varandra: den rättsliga nonchalansen bland danska fogdar, präster och domare blir begriplig, om de hade att göra med ett jordbruksproletariat i Rogaland och i ännu högre grad med den rörliga fiskarbefolkningen i Finnmark. Christian IV:s rekommendation 1609 till guvenören i Finnmark att ”de som blive befundne at bruge Trolddom, /skall/ ved Dom og Sentents uden al Naade aflives,”'’ komatt följas med stor grymhet; i denna förskräckligt avlägsna landsända, med bara 1.5 % av Norges befolkning, kom nära en tredjedel av de kända avrättningarna att äga rum. Men det finns också ett annat anmärkningsvärt särdrag i de norska trolldomsanklagelserna: i Naess’ lista över maleficia förekommer åtskilligt fler besvärjelser mot skepp än mot boskap - i Jyllands jordbruksbygder var det tvärtom."’ Det viktiga här är att nautisk trolldom tycks vara en norsk, och i någon mån dansk, specialitet; förhäxade skepp visar sig vara ett viktigt motiv, när vi granskar den skandinaviska trolldomens inflytande på de Brittiska öarna. Det kan nu vara tid att försöka kartlägga de gemensamma drag som skiljer skandinaviska häxprocesser från dem som genomfördes nere i Europa i början av ny tid, men somockså skiljer de brittiska processerna från kontinentens. Ett sådant sökande efter gemensamma särdrag måste börja med den skandinaviska lagen. När man börjar läsa om en ackusatorisk i stället för en inkvisitorisk process, om bruket av en jury (nämnd) ledd av domare, vilkas sociala position var mera upphöjd än deras juridiska kunnande, omden allmänna tveksamheten att bruka tortyr, då känner man samma frånvaro av romersk rätt som i England. Alla dessa drag gjorde att den ordinarie rättsskipningen i hög grad blev en kommunal angelägenhet, och den enskilde åklagarens ansvar balanserades mot den kollektiva inblandningen från grannarna i byn: som edgärdsmän i de tidigaste lagarna; som vittnen, eftersom doktrinen krävde giltigt vittnesbörd från två oberoende vitten (i Stockholm krävdes 1593 till och med sex ”pålitliga” vittnen för fällande dom);^ och som medlemmar av nämnden. Betydelsen i Skandinavien av lokala initiativ och kommunal rättsskipning innebar, att ”folkets kultur” blev viktigare än ”elitens” för hur anklagelser omhäxeri komatt hanteras. Med andra ord, häxprocesserna kom vanligen att röra sig kring bevis om specifika, ■' Naess,ovan s 323; omde anklagades sociala position se också ovan Johansen, s 302, Ankarloo, s 270f och Heikkinen, s 289. ^ Naess, ovan s 318; jfr särskilt Johansen, ovan s 305, om den obetydliga roll nautisk trolldom spelade i Jylland. ^ Ankarloo, ovan s 251.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=