358 serna somregel inte så våldsamma somi Centraleuropa under perioden 1550 till 1650), finns det endogena faktorer av social, religiös och politisk art - vars konturer vi har försökt teckna - som ledde till en formav kristianisering, som var grundad på en fortlöpande kontroll av de nya kristna och deras avvikande bruk och trosföreställningar, men inte på någon våldsam utrotningspolitik. De enda radikala meningsyttringarna på 1500-talet kom (liksom i en del andra länder) från de världsliga domarna, sominte var involverade i någon specifik politik rörande de nya kristnas religiositet. Slutligen är det knappast mö)ligt att finna några regionala skillnader i de repressiva metoderna: det tillgängliga materialet pekar mot ganska enhetliga kriterier över hela landet. Samma förhållande gäller när vi försöker urskilja geografiska variationer i folktron om trolldom. Beskrivningarna av djävulspakten, nattflygandet och sabbaten är inte särskilt många, men de förekom både i norr och söder. Några kulturella regioner kan inte urskiljas i det här avseendet. Medan inkvisitionens rättegångar inte är särskilt representativa för helheten, så ger inte heller det material som under det senaste århundradet har sammanförts av etnograferna några säkra hållpunkter. Det återstår att säga, att 1500-talet var en period med stor social och geografisk rörlighet både inomlandet och över gränserna, och att det således måste ha varit ett livligt utbyte av idéer och kulturella modeller inom landet. Det originella i jämförelse med den europeiska modellen ligger i häxornas förvandling till fåglar (tydligen en kvarleva av stn.v-myten) och i en utbredd zoomorf bild av djävulen. De folkliga föreställningarna omtrolldomuppvisar en överraskande stabilitet över seklerna: under senare delen av 1700-talet och början av 1800-talet - den period då inkvisitionen började avskaffas - finner vi en rad anklagelser om maleficiumsominte fullföljdes av inkvisitorerna. Medan de under 1500- och 1600talen uppvisade en viss praktisk skepticism- för de organiserade visserligen sina förhör på grundval av en demonologisk modell men fällde inte domar i proportion till bekännelsernas omfattning - så blev från mitten av 1700-talet denna skepticism också teoretisk, ty då förklarade man öppet att bekännelser om samröre och förbund med djävulen var fantasier. De olika typerna av magiska operatörer uppträdde över hela landet. Mest spridda var saludadores och häxor, medan det däremot var en viss koncentration bland signerskorna. Vanligen utövades saludadores sin verksamhet på landsbygden, för deras botande gällde i början boskap, även om individuella framgångar kunde ge demtillgång till en stadsmiljö eller till och med det kungliga hovet. Häxorna var lika spridda, för anklagelser om maleficium uppstod oftast i bvarna, där grannkonfhkter och personlig antagonism alltid spelade en avsevärd roll. Signerskor verkade företrädesvis i städerna, där de byggde upp omfattande informella kontaktnät (vi upptäckte 23 signerskor i Alcäcer do Sal och 62 i Évora under 1550-talet), även om det förekom talrika angivelser för kärleksrelaterat signeri ute i byarna på grund av den betydelse som giftermålsstrategier hade inom alla skikt i det traditionella samhället.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=