356 tot) från medeltida portugisiska berättelser. Häxans förvandling till djur, som i folktron sattes i samband med maleficiummot barn, kan ses i belvsning av principen om spegelvändning (inversion) som präglade tidens tänkande,'^ och där förnuftet tar instinktens plats och brutaliteten dygdens. Salvan finns med i alla beskrivningar av sabbaten. Detta synes tyda på att hallucinogena örter var i bruk. Vi vet att alrunerot fanns i Portugal och att den var i svang bland signerskor. Denna växt innehåller vissa mängder atropin, som kan absorberas genom huden och som ger hallucinationer liknande dem som beskrivs av häxorna - färd genom luften, erotiska sammankomster och djurförvandlingar."' Medan denna forskningsriktning pekar mot förmodade starka sensoriska upplevelser av det övernaturliga, ger den inte svar på den avgörande frågan om vilka myter och kulturella sammanhang somskapade de redogörelser vi just har sammanfattat. Beelsebubs gestalt, som presiderar vid sabbaten sittande i en stol med spira i handen kan ha inspirerats av bilder av konungen med regalierna, men denna symbolik existerade inte inomden portugisiska monarkin. Den vägledande bilden är troligen snarare den av en domare, särskilt somhan har en sorts skrivare vid sm sida, som för m häxornas namn i ett register. Dessa svmboler förekommer också i andra redogörelser för förbindelser med djävulen. Ana Rodrigues från Mentomor-o-Novo bekände 1609 för inkvisitorerna, att hon en gång hade blivit tillsagd av en häxa att smörja in sig och att de båda hade flugit på ankor till ”en sorts domstol” där det satt sex djävlar med hästkropp och människoansikte, som hon hade tillbett på knä och avsagt sig sin kristna tro och gett blod från men som ett insegel."" Beskrivningar av djävlar somsvarta män med fula ansikten klädda som munkar och med kåpor vävda av getull är vanliga, särskilt detaljen med hudfärgen. Svart är ju motsatsen till vitt och symboliserar mörkret till skillnad från ljuset, natten mot dagen, döden mot livet. De fula ansiktena nämns inte alltid i berättelserna, för djävulen kan ikläda sig många skepnader, alla avsedda att förföra de dödlige. Munkklädseln har sm innebörd av folks ogillande av prästernas moral och av att man ville skylla kyrkans dekadens på djävulens inflytande. I själva verket är bilden av djävulen som en munk ett återkommande motiv i den portugisiska litteraturen under 1500-talets första hälft (innan inkvisitionens censur hade börjat verka). Bruket av getull för att göra kåpor och huvor ansluter till den traditionella bilden av geten som symbol för lusta, perversion och orenhet. Samtal med djävlar vid en korsväg - det sista betydelsefulla elementet i Marganda Lourenyos redogörelse — är vanliga i många skildringar av signerskor, som där brukade rita cirklar eller signa Salornonis för att kontrollera de krafter nu kl.issiska arbetet .tv Cnuseppe Coeebl.tr.i, Il tnomio alLi rovcscut (iiintr\ek Turin I98j) s.tmt Stu.irt Cl.trk, ’Inversion, misrule .tnil the me.inini; of witeher.tft’. Past and Present 87 (j980), ss 98-127, ■' Jjr Mich.iel I Harrier, Halliieinogens and Shaniantsrn (New ä’ork/London 1973). ■■ ANTT, Inquisu,äo de f vora, Proeesso n:o 9124. ar- ' Om mversionsnter se det
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=