32 d ä trodde på liknande könsbundna tendenser.Den grekiska antiken å andra sidan har lämnat efter sig verkliga arketyper till häxor, var och en återspeglande en särskild form av deras aktiviteter. Circe och Calypso är figurer som får sin vilja igenommed amorösa metoder, en sonsfemmes fatales, medan Medea är en tragisk hjältinna, som av sin förtvivlan drivs till magiska handlingar."' I varje fall uppträder de kvinnliga figurerna från antiken på olika nivåer av värdighet: på den högsta, där hon kan tas som till hälften gudomlig; på en mellannivå som älskande i den erotiska poesin; och på den lägsta som en bondkvinna uttalande ondskefulla förbannelser eller som en åldrande käring med groteska och frånstötande drag."^ Ofta framställs de somskyddade av och förbundna med kvinnliga och nattliga gudomligheter: månen. Selene, Diana eller den förfärliga korsvägsfiguren Hecate. I förbund med dessa gudar har häxorna fysisk och besvärjande makt.^^ Under medeltiden kan man i botföreskrifter se, att häxor troddes vid vissa tillfällen flyga genomluften i sällskap med Diana eller Herodias;"^ och i nyare folklore finner vi i några länder tron på kvinnliga andar som bor i berg eller grottor och härskar över häxornas aktiviteter."^ Officiellt lämnade kristendomens seger föga utrymme åt andra föreställningar än dem, man tog i arv efter den judiska monoteismen, enligt vilken det bara finns två sfärer för mänskliga aktiviteter: den Goda, där de som följer Guds lag uppehåller sig, och den Onda, bebodd av dem somföljer Djävulen och hans demoner. I den kristna etiken anses allt som är moraliskt fel - trosföreställningar, laster och våldsamma passioner - ha djävulskt ursprung, och de gamla gudomligheterna är ingenting annat än djävulska gestalter, somenligt den kristna uppfattningen ledde hela mänskligheten in i mörkret intill dess Messsias framträdde. Som en följd av denna åskådning, som vi kan kalla ’diabolisering’, ansågs häxor och trollkarlar, manliga såväl som kvinnliga, och därtill allt det som ingick i den stora katalogen över ’magiska konster’, höra till de djävulska makterna."^ Men denna långtgående diabolisering kombineras med en annan tendens, som består i att man förringar verkligheten av de påstådda diaboliska häxkonsterna. Djävulen bedrar sina adepter, får dematt tro på handlingar somär falska och inbillade. Vi har till exempel sett, hur i 1600-talets Spanien folk talade om ’falskheten’ i häxornas gärningar, och detta är ett arv från den tidiga kyrkans doktrin: det finns ting som är onda och av djävulskt ursprung, somsamtidigt är Hist Nat 25(5), 10-11. ’’ Julio Caro Baroja, ’Arquetipos y modelos en la Historia de la Bruieria’, i Ritosy rnitos equtvo- (Madrid 1974), ss 215-58. ■’ Mitt tidigare arbete The World of the Witches (Chicago & London 1964) (sp originalet Las hrujasy su mundo, Madrid 1961), innehåller ett kapitel, ss 17-40 om hur häxor karakteriseras i grekiska och latinska texter, till vilka andra skulle kunna läggas. ■' Om dessa gudar se The World of the Witches, ss 24—27. Ibid, ss 601. Exempelvis i Baskien, se The World of the U itches, ss 2371. Omdenna diaboliseringsprocess se The World of the Viitchcs, ss 41-44. cos
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=