342 på egen hand på de glest utspridda gårdarna. Den minsta administrativa enheten sedan medeltiden, hreppur, hade det gemensamma ansvaret för de fattiga (ömagir) och de enskilda bönderna betalade skatt för detta ändamål.Fattigvården hade alltså alltid varit kommunal på Island. Dessutomvar det som en följd av den glest utspridda bebyggelsen svårt att identifiera någon ’outsider’ i förhållande till ett geografiskt centrum. Vi vet att den fattiga FuriSur, som brändes tillsammans med sin son 1679, kom från Nordland och uppfattades som en främling. Men i allmänhet var de isländska häxorna varken utstötta eller främlingar. De var vanliga människor; en del av dem var välbärgade. Men de var män. Detta leder mig över till en behandling av den isländska trolldomens särdrag. Jag har redan påpekat, att den generiska termen för häxa på Island var maskuhnum, och detta, tror jag, är en orsak till att kvinnorna var så få i processerna. De var mindre ’synliga’ än männen, när man betraktade dem genom ’trolldomens’ och ’kunnandets’ kulturella filter. Kunatturnadur, ’den vise mannen’, hade ingen omedelbar kvinnlig motsvarighet.^^ Männen var de visa, de somvar i kontakt med det ’utanför’.^“^Jön loerdi GuÖmundsson personifierar detta samband mellan lärdom och magi. Han var rentav så lärd att han nästan överglänste sina åklagare. Till skillnad från den enkla själen JtSn Rögnvaldsson, sombrändes förfjölkyngi 1625, överlevde den sant viseJön GuÖmundsson flera åtal för galdur under 1630-talet, ehuru han landsförvisades under en kort period.^° Jön loerdi hade också turen att bli åtalad inför alltinget, medan den andre Jön var utlämnad på nåd och onåd åt en övernitisk lokaldomstol. (I sin tur betyder detta också att källorna omJön Icerdis fall är långt rikligare). Fastän de isländska trollkarlarna själva är ganska tysta i källmaterialet dantagen är Jon Magnusson och Jön la^rdi - har vi tillräckligt med uppgifter för att våga ha en uppfattning om hur de moderna europeiska idéerna om häxeri kunde vinna tilltro bland vanligt folk på Island. Demonologin som sådan var elitens, men det fanns en latent schamanistisk bildvärld som gjorde idén om en kroppslig förvandling välbekant för folk. De bägge Jön som brändes 1656 tillstod att de hade angripit sitt offer i djävulens skepnad. Jag vill hävda att gamla schamanistiska föreställningar, däribland den om möjligheten till kontakt med onda makter i ett okontrollerat ’utanför’, utgjorde en kulturell förutsättning för att den europeiska, demoniserade häxtron skulle vinna tilltro. På liknande sätt kunde det traditionella begreppet galdur lätt översättas till nya idéer ommaleficium. Mätt med lokalsamhället kulturella måttstock galdur en metod att efter behag skada sin nästa. Huvudinstrumentet för rnalefiaum var ord, talade eller skrivna, framkvädna eller inristade. Varje man hade tillSc I.ySur Björnsson, Saga svcitarstjornar a Islandt l-II (Reykjavik 1972-79) fö beskrivning av ’lokalsamfundet’ på Island. Under vikingatiden var det kvinnorna som brukade scidr (Dag Strömbeek, Sejd (Stockholm 1935)), men de syns i allmånhet efter medeltiden ha förlorat kontakten med de ’vttre’ krafterna. Kirsten Hastrup, "Male and female in Icelandic Culture," Falk, vol 27 (1985). Anndlar, vol V, ss 482-85. - ungrundlig r cn
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=