339 natt hade djävulen dragit ner en ko från fjället för att visa sin makt. Sonen medgav också andra mindre förseelser. Vid straffutmätningen åberopades alla möjliga rättskällor. Det hävdades allmänt, att Gud själv hade påbjudit, att trolldomen skulle utrotas; flera bibelställen anfördes som argument. För det andra hänvisades till Jönsbök (från 1281), där trolldom, spådom och litiseta förbjuds. För det tredje anfördes det kungliga reskriptet från 1617 (infört i Island 1630); här föreskrivs för första gången dödsstraff för häxeri. För det fjärde sägs, att alla kristna lagar, inklusive de isländska anser bålstraffet lämpligt vid detta ogudaktigabrott. Slutsatsen är oundviklig: far och son döms till bålet. Straffet verkställdes 1656, varefter det kungjordes på alltinget, där ”alla gudfruktiga och rättänkande domare fann det riktigt. » 31 För far och son blev detta slutet, men sira Jöns lidanden fortsatte. D)ävulen dök upp på nytt och Jön blev snart övertygad omatt FuriÖur Jönsdottir (dotter och syster till de två trollkarlar man redan gjort sig av med) höll på att förhäxa honom. Sedan hans misstankar en gång väckts komJön med en ändlös rad av bevis på hennes illdåd. Flickan fick emellertid rätt att rentvå sig med en tolvmannaed, varefter hon och hennes familj stämde sira Jön för förtal och han fick betala skadestånd. Han förlorade därmed de sista resterna av sin förmögenhet.’’’ Efter allt detta satte sig Jon ner och skrev sin Pislarsaga med det dubbla syftet att rentvå sig själv och anklaga myndigheterna för tjänstefel och alltför mild rattsutovnmg. Mildhet kännetecknar förvisso isländsk praxis i trolldomsmålen. I Vestfjord fortsatte processerna, men bara ett begränsat antal slutade på bålet, de flesta under 1670-talet. Jag skall bara redovisa ytterligare ett fall, från 1679, med den enda kvinna, som kom att brännas. Den utförligaste källan rörande detta mål är Moelifellsanndll, där årboksförfattaren skriver: PuriSur Ölafsdöttir och hennes son Jön brändes i Vestfjord; de stod anklagade för trolldom (galdur); kvinnan hade hela sitt liv bott i SkagafjörSur (i Nordland) och aldrig sysslat med galdur. Som andra fattiga hade hon våren 1677 dragit västerut tillsammans med sin son Jön, omvilken lite är känt utomatt inte heller han hade rvkte omsig för galdur. Han påstods ha sagt, att hon hade gått över alla vattenfall i Nordland utan både häst eller båt, enbart med hjälp av galdur, och hon må'te därför ha varit trollkunnig. Man trodde på hans lögner och senare blev de båda två gripna och brända, något han mte trodde skulle hända. I en annan årbok, Eyraannall, sägas att ”två släktingar från Nordland, PuriÖur och hennes son Jon PorSarson, blev brända för att ha satt sjukdom på Helga .\Ijnrigisba’kr Islands. .Acta comitoriimgcncraliutn Islandiac 1- (Reykj.wik 1912-82), vol VI, s 384. ibid. Anndlar, vol I, s 530.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=