338 Fler skrifter utkom på 1650- och 1670-talenoch dessa sammanfaller i tiden med de två mest omfattande häxförföljelserna. I allmänhet var demonologin en angelägenhet för eliten och nämns sällan i rättegångarna, även omdjävulen förekommer allt oftare. Häxorna medger sällan någon förbindelse med den onde, även om de ofta anklagas för det. Inte heller finns några antydningar om att de såg sig själva som en grupp eller ett Satans samfund som på andra håll i Europa. Bland de mest uppseendeväckande häxprocesserna skall här nämnas den som 1656 resulterade i två avrättningar på bål. Målet är berömt, eftersom den drabbade, prästen Jön Magnusson, skrev en utförlig redogörelse om sina vedermödor i sin Pislarsaga. Verket är självbiografiskt men också ett viktigt kulturellt dokument om trolldom i allmänhet. 1655 drabbbades Jön av en hemlighetsfull mental sjukdom. Djävulen hemsökte honomnär han fullgjorde några av sina kyrkliga funktioner i Kirkjuböl.^’’ Hans hushåll började uppleva egendomliga ting; en av drängarna blev slagen med stumhet en gång när han var ute och fiskade.Detta djävulskap fortsatte och sira Jön rasade mot det från predikstolen. Efterhand kom han till den uppfattningen att hans egen sjukdom och det allmänna onda hade förorsakats av två av hans församlingsbor, somförhäxat honom. Han hade första gången sett djävulen vid deras gård. Han vände sig till syslumadur och övertygade honomom sina misstankar, varefter målet togs upp i den lokala domstolen. De två församlingsborna, far och son, anklagades förfjölkyngi og galdragjörningi. I domstolsprotokollet är deras missdåd uppräknade punkt för punkt. De hör grovt sett hemma i tre kategorier och fördelar sig mer eller mindre lika mellan Jön Jönsson eldri och Jön Jönsson yngri. För det första hade de båda uppträtt somdjävulen; de hade båda i hans skepnad hemsökt sira Jön. För det andra hade de i sin ägo galdrabceknr och galdrastafir, som hittats i deras hus. För det tredje hade fadern skadat boskap, medan sonen hade velat förföra en ovillig flicka med hjälp av kärleksmagi (riinir). Båda dömdes för djävulsförbund, innehav av svartkonstböcker och förgörning. Fadern medgav att han ägde en galdrahök och sonen några enstaka trolldomsark (galdrablöd); efter ytterligare påtryckningar medgav fadern också att han läst över en ko och önskat sjukdompå prästen. Han medgav däremot inget direkt samröre med den onde. Det gjorde däremot sonen. I ett försök att bota en av sina kalvar, somdjävulen hade anfäktat, hade han gjort bruk av en gammal trollformel, Salomons insigli. Djävulen hade uppträtt för honomföljande natt och frågat honom varför han hade gjort det. Härtill hade Jön svarat: ”Fy på dig, du skall inte lura mig”. Senare samma ibid, SS 50 f. Norman Cohn, Europe’s Inner Demons (New York 1975), s 102. Sigur5ur Nord.il (ed), Pislarsaga sira Jöns Magriussonar (Reykjavik 1967). ibid, SS 40 ff. ibid, SS 6.5 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=