337 inte ha kungjorts på alltinget. Det finns åtminstone inte i protokollen. Den mest detaljerade redogörelsen finns i de annaler som skrevs av Björn på SkarÖsa. Denne noterar lakoniskt, att ”Jon Rögnvaldsson från SvafaSardalur brändes till döds i EyafjörSur sedan han dömts för trolldom. Han hade uppväckt en död, »37 som angrep pojken i UrSur och dödade hästar och hade annat otyg för sig. Vi noterar, att annalisten inte ifrågasätter anklagelsen omtrolldom. Jons skaldande hroder var inte lika övertygad. I en dikt klagar han över sin förlust och säger, att även omJon övade guldur hade skadan inte skett med hans vilja. Jön hade inte den nödvändiga kraften (vald); han var för enfaldig.’** I detta såg han en motsägelse, vilket myndigheterna uppenbarligen inte gjorde. I isländsk rätt kunde man i allmänhet fria sig med en tolvmannaed {tylftareid). Omtolv personer var beredda att svära på ens oskuld, kunde anklagelsen avvisas. Vid den första häxprocessen efter den mot Jön Rögnvaldsson erbjöds den anklagade att gå en sådan ed men hade svårt att finna tolv personer i trakten, som var beredda att svära på hans oskuld. Till sist lyckades han uppbåda dem från sin fädernebygd.’'^ Liknande fall förekommer också längre fram. 1630 infördes i Island den danska trolldomslagstiftningen från 1617, och man får intrycket av att detta ökade spänningen i dessa mål.’*^ Det kom dock att dröja till 1654 innan nästa häxbål tändes. Då brändes tre män inomloppet av bara några dagar. De föll offer för en annan pliktmedveten syslumadur, Porleifur Kortsson i Strandasysli.” I Sjavarborgurannull förklaras brännandet med en hänvisning till att hela trakten hemsöktes av ’djävulsspöken’.” Också i Seduannull nämns grymma djävulsangrepp; där tilläggs, att bara en av de anklagade männen visade någon ånger.” Det är här viktigt att notera, att djävulen nu tycks ha blivit en folkligt mer välkänd figur. Detta kan bero på att ett par skrifter om djävulens anslag hade utkommit och började bli kända. Den första isländska demonologmskrevs 1627 av GuSmundur Einarsson med anledning av den ockulta verksamhet som bedrevs av den redan berördeJön laerdi Gudmundsson, kraptaskåld och vis man. Arbetet fick en utförlig undertitel, htd hugrus yfir svik og vélracöi djöfulsins, och kan bäst beskrivas som en kombination av luthersk demonologi med gamla isländska galdrard^ Character Bestiae, skriven av Pali Björnsson omkring 1630, är fylld av internationell lärdom. Björnsson hänvisar bland annat flitigt till Mallens Maleficarum, och galdrar definieras direkt som djävulslärdomar {djöflalaerdömur)^'^ Annular 1400-IS00. (Annulcs hlumhci. Poitcrioruni succnloriini) 1-IV (Revkj.ivik 1922-42), vol I, s 221. Dikten eiter.i.s lu),s E.spolin, vol VI. s 28. Sj.i\arborg.tr.inn.il i Annular 1400-1800, vol IV, s 256. Annular, vol V, ,s,s 188 1. Siglu.s H André.s.son, ”Porleilur l.ögni.t ur Kort.sson", Skirnir 1957. Annular, vol IV, ,s. 293. Annular, vol I, ,s 305. Thorodiksen (1982), s.s 43-46. ibid, SS 49 1.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=