333 med magisk kraft.Också detta pekar på trolldomens ursprung i sånger och på den kraft som låg innesluten i de metriska formerna. En distinktion mellan reellt och magiskt inflytande över historiens gång på varje nivå, från individuella livsöden till naturkatastrofer, är inte alltid lätt att göra. Den islänning som riktade nid (smädelse) mcit sin samtida och därmed drev honom till handling, utförde i grund och botten en magisk handling. I det avseendet är smäcfaren lik besvärjaren eller den som sjunger galdrar för att uppnå ett mål. Båda tar upp kollektivets idéer och gör bruk av dem för eget syfte och med hjälp av sm egen inbillnmgskraft. Socialantropologen Marcel Mauss formulerade 1950 en allmän teori om magi som han sammanfattade så: ”Magin är området för ren produktion, ex nihilo. Med ord och gester åstadkommer den vad tekniken gör inom kroppsarbetet.”’' Ur detta perspektiv är sjungandet av galdrar inte mer magiska än nidverser, även om ärans förlust för oss framstår som mer ’symbolisk’ än när havet stillas. På 1600-talet hade den magiske skalden fått en egen beteckning. ’Kraftskalden’, kraptaskdld, börjar förekomma på 1400-talet och förblev ett viktigt inslag i den folkliga traditionen fram till 1800-talet.Rötterna till dessa föreställningar måste sökas i vikingatidens traditioner om bindande krafter i versformer som gavs en bestämd riktning, även omdenna förbindelse mte empiriskt kan bevisas. En mycket berömd kraptaskdld var Jön laerdi Gumundsson (c 1574-1658), som var en av de första att bli anklagad för häxeri i den nya europeiska form, som beskrivs i Mallens. Bland Jön laerdis stordåd räknades, att ban med en kraftfull dikt framgångsrikt hade avvisat ett ’turkiskt’ slavskepp.’'* Jön undgick bålet, men hans fall visar, att att en kraptaskdld var en potentiell ’häxa’ i 1600-talets diskurs omtrolldom, även omhan dittills bara hade varit en skald med särskilda gåvor. Utöver kraftfulla dikter kunde magisk kraft också ligga i besvärjelser och läsningar av olika slag, inklusive kristna böner. I sin latinska formvar de senare föga mer än hokus-pokus, och i en del bevarade (svartkonstböcker) blandas kristna böner med läsningar av olika ursprung. Ett välkänt exempel är den popuplära hrynjuba’n, som skyddade och gjorde en ’hård’.'^ Detta för över till det skrivna ordet som bärare av magisk kraft. Den äldsta formen återfinns i runorna, som hade använts för besvärjelse och exorcism i Skandinavien sedan romersk järnålder.’** Det fornnordiska run eller rthia syfta- ■' Bo Almquist, Norrön Nicidiktntng. Traditwnshistoriska studier t versmagi, vol 1: Nid mot furstar (Stockliolm 1965), s 26. ■’ M.irccl M.iiiss, A General Theory of Magu (London 1972), .s 141. ’’ Sc t cx Ärn.ison, I, s.s 447-57; II, 470-82. Dikten publicerad i Sigfus Sigfusson (ed), lslen/kar fijod-sögiir og -sagnir 1-XVl (Reykjavik 1922-58), vol VIII, .s.s 4It; se oeksa Ärnast^n, III. 554, 61 1. Brynjubivn har publicerats av Nat Lindquist, En isländsk svartkonsthok fran I ^00-talet (Uppsala 1921), ss 36-40. Em Linderbolm, Nordisk magi. Studier i nordisk religions och kyrkohistoria. 1: Urnordisk magi (Stockholm 1918); Eolke Ström, Nordisk hedendom. Tro och sed i förkristen tid (l.und 1961), ss 23-33. :5
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=