332 strumenten för övernaturligt kraft på Island. Ord var de främsta bärarna av magisk påverkan oavsett om de förekom i kärleksdikter, smädestycken eller hemliga budskap. I detta avseende råder i den isländska kulturen en påfallande kontinuitet genom seklerna, även om de konkreta uttrycksformerna och den kraft som tillskrevs de olika orden har förändrats från en tid till annan. Den andra kategorin trolldom var jjölkyngi. Bokstavligen betyder detta ’mycken (magisk) kunskap’; termen kommer av adjektivet fjölkunnugur, ’mångkunnig’. En man som visste ett eller annat kunde också kallas kuuättHmadnr (’kunnig man’). Gränsen mellan visdom och magisk kraft var i praktiken svår att dra och alldeles frånvarande inom kategorin ’kunnande’. Denna sammanblandning av allmän lärdom och ockult vetenskap i 1600-talets Island är historiskt väl dokumenterad genom de många fall av galdrar och kukl (en annan term för magi) i de stiftsskolor, som fungerade som lärdomscentra.'^ Om ord var den magiska verksamhetens främsta instrument, var kimskup dess ursprung och källa. I princip kunde vem som helst yttra ord, och i Islands medeltidslitteratur är varje människa en potentiell trollkarl. Givetvis hade inte alla islänningar den nödvändiga kunskapen, men de kunde förvärva den. Det betydde, att det åtminstone teoretiskt var möjligt för varje islänning att bli en trollkarl, dvs påverka historiens naturliga gång. Detta är en viktig kulturell förutsättning för den historiska ’anomali’, som maleficium-anklagelserna mot enskilda islänningar på 1600-talet innebär. Det t)änar också som en första indikation omvarför den typiska häxan på Island var en man. Kunskap eller vishet (fraedi, frodlekur) var förknippad med män åtminstone efter kristendomens införande och framträdandet av en ny grupp literati, kennimenn}^ De ord som brukades i magiskt syfte kunde vara både talade och skrivna. Dessa verbala magiska bruk innefattade vissa former av poesi, skäldskapur. I de medeltida lagarna fanns utförliga regler om vilka typer av dikter som var ärekränkande och därför straffbara.'^ I Jönshök, en lag från 1281 som var gällande ända till 1800-talet, är reglerna mindre omfattande. Här sägs bara, att skaldskapur är olagligt när det används för att håna.'° Båda lagarna visar emellertid, att diktning kunde angripa en mans integritet. Trots att vi från dessa eller andra källor knappast kan dra slutsatsen att skaldskapur från början i sig själv vant magisk, bör det påpekas att krafter var latenta i metriska former av allehanda slag. I Havamal berättas hur Oden själv hade lärt magiska verser (fimbidliod), och i den äldsta isländska litteraturen förekommer flera fall av magiskt sjungande från förkristen tid. Under denna tidiga period syftar termen galdrar på sådana verser Brynleifsson, ss 162 ft. Kirsten Hastrup, ”Text and Context.” Continuity and Change. Political Institutions and Literary Monuments in the Middle Ages (Odense 1986) samt not 68 nedan. ” Grågås I-IIl (ed Finsen, Kobenhavn 1852-831, vol lb, ss 183 ff. Jonsbok (ed Halldorson, Kobenhavn 1904), s 66.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=