331 berörda tre atypiska dödsdomarna bör vi också notera, att dödsstraffet allmänt sett var ganska vanligt på 1600-talets Island. För bedömningen av antalet dödsdömda kvinnliga häxor spelar detta mindre roll. Kvar står det faktum, att typen för den isländska häxan var en man, detta i motsättning till andra länder som England, Danmark och Norge. I andra avseenden liknade emellertid Island England och västra Skandinavien: anklagelserna för trolldom var nästan alltid baserade på misstankar om maleficium}^ Fysisk skada på folk eller fä var orsak till konflikten, medan djävulsförbindelser spelar en underordnad roll och förs in i processen mest som en del av domarnas allmänna vokabulär för illdåd och kätterier. Sabbatsföreställningar saknas helt på Island. Från denna allmänna översikt skall vi nu övergå till en mer detaljerad presentation av den isländska trolldomen under 1600-talet med blicken öppen både för de gamla kategorierna och nya inflytelser. De kulturella kategorierna magi och trolldom Två kategorier dominerade området nämligen galdur och fjölkyngi}^ Galdur kan bäst översättas som ’magi’ och liksompå andra håll skiljde man mellan vit och svart magi. Historiskt kom svartagaldur att dominera över hvitagaldur under tiden efter reformationen. Därför kom under 1600-talet galdur mer eller mindre allmänt att förknippas med ondskans och mörkrets makter. En galdramadur var den som hade förmågan; begreppet täcker både besvärjare, trollkarlar och de ’häxor’, sombehandlades och dömdes på kontinentalt maner somdet föreskrivs i Malleus Maleficarum}^ Galdrakona var en föga brukad termkopplad till de fåtaliga kvinnor, som förekom i trolldomsprocesserna {galdramal). De mest bekanta kvinnliga häxorna betecknades med ett galdurattribut till förnamnet som Galdra-Manga (Margret bofdardottir), som var den kvinna som ströps för trolldom. Hennes historia har bevarats i muntlig tradition i en populär folksaga.'^ Den generiska termen för häxa på Island var således maskulin. På fornisländska betecknar galdr en sång i betydelsen ’trollformel’ eller ’förbannelse’. Motsvarande verb, gala, betydde ’förtrolla, förbanna’. Detta språkliga ursprung för 1600-talstermen galdur (pl galdrar) är viktigt för förståelsen av trolldomens semantik. Det pekar också direkt på orden som de viktigaste inJfr Inledningen, ovan kap. 1; Hekkincn-Kervinen, ovan kap. 13 samt Madar, ovan kap. 10. " W Monter, Ritual, Myth and Magic in Early Modern Europe (Brighton 1983), s 29. röljande ordböcker har anlitats: Cleashy - Vigfusson - Carigie, An leelandie-English Dietionary (2 uppl, Oxford 1973); Jan de \'ries. Altnordiskes et\rnologishes Wörterhush (3 uppl, Leiden 1977); Johan Lit/ner, Ordhog over Det gande norske sprog l-III (Kristiania 1886); Sigtiis Bliindal, Islensk-Dönsk Ordabok (Reykjavik 192-24). Fram till omkring 1623 hade Malleus ingen effekt i Island och kan ha varit alldeles okänd. Jön Ärnason, Islen/kar Eiodsögur og Aevintyri, I-Vl (I.eip/ig 1860, nytryck Reykjavik 1980), vol 1, SS 317-20.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=