330 som terminologin i processerna företrädesvis är hämtad från det uråldriga språkbruket rörande svartkonst och inte från den internationella demonologin. Den oklarheten vidlåder till exempel ett fall från 1554 med en präst, somavsattes och landsförvisades för att med magiska formler ur en svartkonstbok {galdraboekur) ha lurat en ung flicka till samlag.^ Här som i senare mål löd anklagelsen på trolldom{galdur). Vid sidan av sådana gränsfall har vi alltså omkring 120 häxprocesser från 1604 till 1720. Av dessa ledde 22 till dödsdom. Den första av dessa avkunnades 1625, den sista 1685. Inte ens inom denna korta tidrymd var processerna jämnt fördelade. Efter 1625 förflöt åtskilliga år innan nästa bål tändes 1654. Då och under ett par följande år brändes fem personer som häxor. Därefter är det åter ett uppehåll till 1667, då ytterligare en person fick stiga på bålet. Mellan 1669 och 1685 skedde så femton avrättningar. Den geografiska spridningen är lika ojämn som den i tid. Målen är påfallande klart koncentrerade till Vestfjord i nordväst. Båda dessa faktorer hänger i sin tur samman med ämbetsperioden för vissa fogdar {syslumenn), och de ger en första antydan om häxerianklagelsernas tillfälliga natur. Island var en del av det danska kungariket och i juridiskt avseende fanns två regelsystem. I frågor somrörde inre angelägenheter hade det årliga alltinget {Albi^gl) både lagstiftnings- och domsrätt. Övriga frågor bestämdes utifrån. Så påtvingades islänningarna reformationen av den danske kungen och detta förvdsso inte utan motstånd. Reformationen hade vissa följder för det dagliga livet; islänningarna kunde inte längre fritt råda över de delar av livet som rörde sexualitet och religion. Enligt en störidomur 1564 skulle de lokala fogdarna ingripa mot alla fall av kätteri och föra dem inför rätta.Detta utgjorde grunden för de ingripanden mot trolldom, som skedde genom någon syslumadur. Somliga av dessa var mer nitiska än andra och agerade genast mot trolldomen. Fram till 1686 kunde de isländska domstolarna på egen hand döma folk till döden och låta exekvera domen, men detta år bestämdes att alla dödsdomar i trolldomsmål skulle underställas Höjesteretten i Köpenhamn." Detta bidrog säkert till att få ett slut på häxförföljelserna på Island. Ett uppseendeväckande drag i den isländska trolldomen återstår att nämna i denna översikt. Av de 120 processerna rörde endast tio kvinnor, och bland de 22 som brändes på bål var endast en kvinna. Utöver detta senare fall blev en annan kvinna strypt och kastad i floden för trolldom under perioden (varjämte två män hängdes respektive halshöggs). Det är osäkert om sådana atypiska domar som de sistnämnda ens skall räknas bland de egentliga häxprocesserna. Detta är inte bara en fråga om definition för specialisten; också för 1600-talets islänning kan det ha varit problematiskt att ta befattning med fall av ’traditionell’ trolldom utan att låta dem färgas av kontinentala föreställningar. I anslutning till de ’ Diplomutarium Islandicum, XII, 75—52. Lovsamling for Island 1-21 (Köbenhavn 153-1889), vol 1, ss 84-89. " Jfr Johansen, ovan kap. 14 och Naess, kap. 15.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=