326 vissa delar av civilförvaltningen och bland de bildade och belästa i samhället, som gradvis skedde framtill mitten av 1600-talet. Reaktionen mot det olagliga förfarandet komfrån lagmännen, de tio högre domare sompersonligen var ansvariga för de domar som avkunnades i högre instans i Norge. Vi har ännu ingen studie över lagmännens sätt att allmänt skipa rätt. Forskning omderas betydelse för straffrättens historia har föreslagits av Solvi Sogner. Hon accepterar som en intressant hypotes mitt påstående, att de åtgärder som vidtogs av dessa ledande domare mot olagligheterna i häxmålen, kan ha varit avgörande för att nedbringa antalet processer.’"* Hon är emellertid benägen, att fästa större avseende vid den allmänna sinnesförändringen bland de härskande mot mitten av 1600-talet och väljer att se det minskande antalet processer som resultatet av en lugnare attityd till faror utifrån, från djävulen, från erövrare, genom krig och ödeläggelser av alla de slag. Situationen hade bringats under kontroll. Den svaga kulturen från 1500-talets början hade stått sitt prov. Den hade vuxit sig stark och stabil genom utbredningen av utbildningsinrättningar. En protestantisk kristenhet somhade känt sig belägrad, kunde nu rusta av. Tidigare militanta doktriner började ifrågasättas.’^ Vi vet med säkerhet att sådana mentala förändringar hade skett på högsta ort. Vid det danska hovet gav kungens livläkare Thomas Bartholin uttryck åt skepsis mot häxeriets verklighet redan innan antalet avrättningar kraftigt hade reducerats. Det största antalet exempel på denna nya attityd återfinns i domstolsprotokollen, där de kommer till uttryck bland domare och privata försvarare. Ännu i den nya strafflag somträdde i kraft 1687 görs bruk av den demonologiska terminologin: den man eller kvinna som går i förbund med djävulen skall brännas å båle. I lokalsamhället fortsatte folk under många år att kräva, att häxor och trollkarlar och kloka gubbar och gummor skulle straffas enligt lagen. Till och med de gamla metoderna med vattenprov levde kvar. Graver sammanfattar: å ena sidan kan det hävdas, att rättsystemet lät sig brukas för att tillfredsställa vissa religiösa, ideologiska och sociala behov. De centrala myndigheterna tog sällan självständiga och avgörande initiativ, men de gjorde heller inte mycket för att stoppa processerna. Bruket av rättsystemet tolererades, även när det gick stick i stäv mot de processuella regler som införts som en säkerhetsspärr mot oegentligheter. Detta sätt att driva brottmål blev dock stoppat uppifrån under inflytande från en ny ideologi, som inte stämde överens med de etablerade procedurerna. Lagliga regler rörande en rättvis och säker rättegång för den anklagade var alltså av ringa värde, innan nya ideologiska överväganden hos myndigheterna gjorde det lämpligt att göra slut på häxförföljelserna.’^ På lokal nivå fortsatte åtalen mot häxor även sedan bruket av dödsstraff hade Solvi Sogner, ”Trolldomsprosessene i Norge pä 1500-1600-tallet.” Norveg 1982, ss. 17+-176. Ibiä., s. 180. Graver, ss. 56—57.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=