325 nya misstänkta, som frigavs. Inte förrän 1663 lyckades han fa ett varaktigt slut på processerna. Vid samma tid på 1660-talet togs liknande steg av lagmän i Trondheimoch på andra håll i de södra fylkena.'" Nu började också för första gången privatpersoner uppträda somförsvarare för misstänkta häxor. Både lagmännen och dessa försvarare fann att oegentligheter inklusive bruket av tvång, tortyr, vattenprov, falska angivelser, olagligt bruk av angivelser från medskyldiga etc. var i allmänt bruk. På allt detta gjorde man slut. Flera lokala domare, fogdar och präster dömdes till kraftiga böter för sina tilltag. De anklagade häxorna frigavs och de lokala myndigheterna tvingades ersätta demför deras utgifter och obehag. Under loppet av bara ett par år lyckades man grundligt misskreditera allt vad häxförföljelser hette. När tvång inte längre kunde användas mot de misstänkta, när prästerna inte längre tilläts ta del i förhören, när statuterna från 1547/58 slutligen gjordes gällande, bidrog allt detta till att de mekanismer, som hållit processerna igång, bröt samman. Slutsatser Under mer än ett århundrade hade Norges bönder och stadsbor verkat i nära samarbete med myndigheterna i dessas försök att utrota förövarna av malcjicium. De misstänkta kom i klämmellan sina grannar och domstolssystemet, när de ordinarie rättsprocedurerna sköts åt sidan i dessa fall av crimen exceptum, undantagsförbrytelser. Resultatet blev att flera hundra människor, mest gamla, fattiga kvinnor dömdes till bålet eller stupstocken. Bevisningen mot demkunde bestå av en enda eller ett par angivelser. Lagen krävde, att minst två oberoende kärande tog fullt ansvar för åtalet. Den förbjöd också att utsagor från häxor, trollkarlar eller andra brottslingar användes som bevis i domstolen. Dessa bestämmelser åsidosattes ofta. Dödsdomar avkunnades i fall av vit magi, trots att också detta var förbjudet enligt den 1617 modifierade lagen. När man vill försöka tolka dessa handlingar av de lokala rättstjänarna, måste man ta med i bedömningen att dessa själva säkert trodde på häxeri, och att de hade stöd i den lokala opinionen. Därtill varnade prästerna sina församlingar mot djävulens anhang, och lagen krävde i klartext att åtgärder skulle vidtas mot häxorna. Det förfarande som var allmänt i bruk på kontinenten infördes till Norge med de präster, domare och fogdar som var födda eller utbildade i Danmark och Tyskland. Hans Petter Grever har nyligen betonat, att den kritiska reaktionen mot förfarandet inte var resultatet av en enskild persons rationella överväganden i en domstol något visst år.’^ Man måste ta hänsyn till den sinnesförändring inom “ Ibid., SS. 269-274. ’’ Hans Petter Graver, ”Rett under sosialt trykk, rettssosiologiske aspekter ved trolldomsprosessene i Norge.” Lov og ret 11984, ss. 34-33.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=