323 Nära en tredjedel av gårdarna hade lagts öde efter digerdöden i Norge. När befolkningstalet på nytt började stiga, blev nästan alla de gamla gårdarna upptagna på nytt, och delades till och med så småningom upp i mindre enheter. Under 1500- och 1600-talen växte fram en ny social grupp, en klass av fattiga torpare, som brukade några åkerlappar i bebyggelsens utkanter. Samtidigt ökade liksom på andra håll i Europa antalet tiggare, lösdrivare och fattiga. Beräkningar har visat, att omkring år 1600 dessa fattiga i vissa områden uppgick till en tiondel av befolkningen.'^ De utgjorde naturligtvis ett allvarligt socialt problem. De kunde inte längre betala sina skatter. Tiggarna blev en börda på sin hembygd och drogs oftare än sina lyckligare lottade grannar in i olika sorters brottslig verksamhet. Mina forskningar i det rättsliga materialet från Rogalands fylke antyder, att det fanns ett samband mellan de omständigheter som ledde till åtal för trolldom och de misstänktas sociala position. I 160 av de 196 fall, där de anklagades ekonomiska ställning finns omtalad, beskrivs de som utfattiga. Det kan invändas att de 196 fallen ej utgör stort mer än en femtedel av de registrerade processerna. Å andra sidan är de flesta mål, som slutade med svåra straff, avrättning eller landsförvisning. I dessa fall vet vi alltså åtminstone, att huvuddelen av offren var verkligt fattiga. De dömda häxorna och trollkarlarna var tiggare och lösdrivare eller bådadera. De bodde i usla kojor. En häxa ägde en enda ko, en annan tre får. Deras bohag var i allmänhet så ringa, att det inte ens täckte kostnaderna för rättegången och avrättningen. Ingenting blev över åt släkten sedan de dött. En gång när en länsdomare begärde att få förhöra en fängslad häxa, måste fogden köpa en päls åt henne, eftersom hon låg där helt naken i fängelsehålan, trots att det var mitt i vintern. Åtskilliga ägde ingenting annat att skyla sig med än sina gamla trasiga kläder.'^ Omkring 80 % av de anklagade var kvinnor. I 279 fall av 313 med uppgifter om civilstånd, var den anklagade gift eller änka."* Bara ett htet antal var unga, ogifta människor. Det är också värt att notera, att i omkring fyrtio fall av trolldom eller vidskepelse finns besked omatt den åtalade redan tidigare varit åtalad för andra brott.I flera socknar la fogden fram bevis omatt den anklagade hade haft trolldomsrykte under flera år. Häxorna var alltså ofta socialt utstötta redan innan de ställdes för rätta. De var fruktade av sina grannar som onda och farliga samhällsmedlemmar, som de bättre ställda helst såg blev utrotade. Sammanfattningsvis, den som löpte den största risken att bli anklagad somhäxa i Norge var den äldre, fattiga, gifta kvinnan. När hon bad om den enklaste formav hjälp och stöd som mjölk, mat, öl, kläder, pengar eller en natts sömn, och blev avvisad, då hotade hon sin granne och fick honom till sist att frukta och vilja bli av med henne. Det uppgavs ibland Carlo M. Cipolla, Before the Industrial Revolution, London, 1976, ss. 14-19. Naess, ss. 304-307. Ibid., s. 304. Ibid., ss. 302-303.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=