320 tokollen visar, att de hade ansvar för förhören både före och under tortyren/'* Utfrågningen tycks ha skett i överensstämmelse med de frågelistor som förekom1 de demonologiska handböckerna. Och de ivrigaste prästerna var inte nöjda, förrän bekännelserna överensstämde med kraven i dessa handböcker. Under förföljelsernas kulmen i Norge var prästerna utan tvekan lika aktiva som sina kontinentala ämbetsbröder. Så spreds det lärda häxbegreppet över Norge och spädde på folks traditionella fruktan för maleficium. Under den här perioden tilltog rörligheten bland folk, som ofta flyttade på jakt efter en gård att bruka. Somliga var ständigt i rörelse, och antalet lösdrivare och tiggare ökade i takt med befolkningstillväxten. Historierna om djävulsförbund och sabbat spreds från predikstolar och tortyrkamrar. Snart var de allmänt kända. Det förvånar därför inte, att misstänkta somville undvikafogdens grymma behandling, visste vad som skulle berättas redan innan förhören hade börjat. Det rättsliga förfarandet Brottmål blev handlagda enligt ett ackusatoriskt förfarande. Den förfördelade åtalade sin angripare. Där allmän säkerhet och ordning ansågs vara i fara, uppträdde en fogde eller befallningsman somallmän åklagare. Det skedde ofta i mål mot tjuvar, dråpare, stråtrövare och förrädare. Allmänt åtal tillgreps också vid allmän ryktesbildning. Enligt landslagen skulle sådana rykten dock komma från minst tre olika hus. När åtalet var baserat på enskild talan, måste minst två av varandra oberoende vittnen styrka den anklagades skuld. I allmänhet fördes talan i den lokala domstolen av fogden å kärandens vägnar. Fogden hade ett enormt inflytande på rättegången. Förutomatt vara allmän åklagare administrerade han domstolen. Han fängslade den misstänkte och var ansvarig för förhören utanför domstolen. Han bestämde när hotelser, tortyr eller vattenprov skulle användas. Han samarbetade vid förhören med ortens präst, som var expert i frågor som rörde moral och Guds vilja. Han kunde låta tortera de dömda och han exekverade alla domar. Han kunde till och med göra upp med en brottsling utanför domstolen, vilket gav hans ämbete ett särskilt inflytande, då det förenade både åklagarens och domarens befogenheter. Vi vet att tortyr har använts i fyrtio norska häxprocesser. I tio av dessa fall tillgreps den innan dom hade fällts, vilket stred mot de lagar från mitten av 1500-talet, somvi redan berött. Svåra smärtor åsamkades de misstänkta. Prästerna var närvarande för att förmå fångarna att bekänna samröre med djävulen, vilket de naturligtvis till slut gjorde. Processer sombörjade sommaleficium-mål kunde sluta med domar för djävulsförbund eller sabbat. För att ytterligare stärka bevisningen underkastades de misstänkta ibland vattenprovet, somenligt vad vi vet var i bruk i Norge sedan 1606.^ 23 fall är kända. På 1660-talet förbjöds metoden, men åtskilliga fogdar fortsatte ännu någon tid att göra bruk av den. * Naess, s. 197. ’ Ibid., s. 199.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=