319 Som noterats i andra studier var steget från vit till skadlig magi ibland kort. Män och kvinnor som var accepterade i bygemenskapen som kunniga i att bota sjukdomar blev ofta fruktade och hatade, när tvekan uppstod omde var goda eller onda grannar. Ryktesspridningen tilltog med åren. Enstaka misstankar växte till kollektiv fruktan och ledde till anklagelser om trolldom. Många upplysningar kommer från häxornas egna bekännelser. De bekräftar, att det fanns talrika föreställningar som gick stick i stäv med kyrkans dogmer. Däri ingick botande med hjälp av örtblandningar och med hjälp av tillbehör somtänder, tassar och svansar från djur, somtyder hän på förknstnaövernaturliga trosföreställningar. De magiska formlerna innehöll dessutom ofta berättelser omJesus och Maria eller andra heliga personer eller förvrängda brottstycken ur bibliska texter eller böner fråmhögmässan i kyrkan. Kloka gummor anklagade för trolldom blev helt naturligen överraskade och illa berörda över sin påstådda förbindelse med djävulen, och i de flesta fall ansåg de sin verksamhet vara bot och hjälp åt grannarna snarare än en dödssynd. Deras praktik gjorde det emellertid möjligt för myndigheterna, både de världsliga och kyrkliga, att anklaga dem för trolldom under hänvisning till den förhärskande demonologin. Ibland vållade de anklagade sin egen undergång. Ofta uppträdde de föraktfullt mot sina grannar, och resultaten av deras mixturer och läsningar, som de fick bra betalt för, blev stundomdödliga snarare än botande. De kärande representerade oftast lokalsamhällets stabila skikt och delade fogdarnas och prästernas fruktan för de anklagade häxorna. För de präster somhade ansvar för förhÖren stod de misstänktas skuld utom allt tvivel. För dem var det viktiga att (få framen bekännelse, så att man kunde rädda deras odödliga själ innan de brändes eller halshöggs. Jag delar helt uppfattningen, att det före häxförföljelsernas tid fanns en folklig tro på det övernaturliga somlåg vid sidan omden traditionella kyrkliga förkunnelsen om djävulen och hans makt över människorna, vartill det systematiska häxbegreppet så som det utvecklats i demonologernas handböcker snart lades.^ Med början under andra hälften av 1500-talet blev prästerskapet i DanmarkNorge skolade i den lutherska ortodoxin, inbegripet demonologin och det lärda häxbegreppet. Denna förkunnelse spred de så från sina predikstolar och varnade församlingen mot häxor och trollkarlar. De första lutherska biskoparna hade varit mycket öppenhjärtiga på denna punkt. I Danmark hade Peder Palladius och flera av hans kolleger alltsedan 1530-talet begärt, att häxorna skulle dras inför domstol och avrättas. Denna fasta hållning från ledande kyrkligt håll nådde sin kulmen med Jörgen Eriksson, som hade studerat i Köpenhamn och Wittenberg. Som biskop i Stavanger hade han somvi såg 1584 lyckats utverka en ny lokal stadga, enligt vilken alla former av trolldom skulle bestraffas med döden. Prästerskapet gjorde praktiskt bruk av sina demonologiska kunskaper. Pro- ^ Joh.inscn, o\an k.ip. 14
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=