15. Norge: den kriminologiska kontexten Hans Eyvind Naess Rättsväsendets organisation Norge var sedan slutet av 1300-talet förenat i personalunion med Danmark, dvs. de två länderna hade en gemensam kung, men i övrigt hölls den politiska och rättsliga administrationen isär. Allt detta ändrades 1536. Under grevefejden (1534-1536) hade adelsmännen och biskoparna i det norska rådet hållit på den förlorande saken, vilket misskrediterade dem. All politisk makt lades nu hos kungen personligen och hos ett råd utan norsk representation. Kungen i rådet bestämde, att Norge i fortsättningen skulle administreras som en provins i paritet medJylland, Själland och Fyn. Det råd somhärskade i Norge efter 1536 bestod mest av danska stormän. Efterhand blev också platserna i högsta domstolen. Herredagen, besatta med danskar, också när den sammanträdde i Norge. Provinsguvernörerna, lensherrarne, var adelsmän utnämnda av kungen. Snart var också de enbart danskar. Till och med de lokala fogdarna rekryterades huvudsakligen från Danmark via guvernörernas följen, där de ofta började smkarriär. Fogdarna var ansvariga för den löpande lokalförvaltningen, medan deras herrar ofta bodde kvar på sina gods i Danmark. Också de lokala domarna, lagmennene, ersattes långsamt med folk av utländskt ursprung. Från 1591 utnämnde lensherrene sorenskrivere, lägre ämbetsmän knutna till de lokala domstolarna. I de flesta fall komde från de sydliga provinserna. Efter en omorganisation av rättsväsendet 1634 behärskade dessa sorenskrivere de lokala domstolarna. Efter reformationen ersattes det gamla katolska prästerskapet med lutherska kyrkoherdar, av vdka många var danska studenter som läst i Wittenberg, vid andra tyska universitet eller i Köpenhamn. Unionen med Danmark varade till 1814. Lagstiftningen Den norska Landsloven från 1200-talet stadgar, att förgörning {rnalefidum), dvs. att förorsaka död eller skada med magiska medel, var ett brott belagt med dödsstraff. Detta stadgande syns emellertid inte ha varit särskilt mycket i bruk
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=