313 djävulen var underkastad trollkvinnorna. Vid den tidpunkten var fruktan för trolldomså stark, att det bland våra inhemska teologer inte har rått något tvivel om vem som hade makten. Men menigheten kunde på kalkmålningen se, att djävulen fick slita riset. Åtminstone i sex kyrkor fanns avbildningar, där detta åskådliggjordes. Fyra i Jylland: Gjerrild och Voldby på Djursland, Vejlby vid Århus och Estruplund vid Randers;'^^ och två på Falster: Brarup och Åstrup, tillika målade av samma mästare, och där den sistnämnda hade bilden på kvinnosidan över kyrkdörren (bild ovan s 193).^' I det folkliga medvetandet har denna uppfattning varit så stark, att den kom till uttryck i bekännelserna. Det är så mycket mer överraskande, somdet på 1600-talet inte var tal omsenmedeltidens smått löjliga djävulsfigur utan en nästan jämbördig motståndare. Åven om vi antar, att kalkmåleriernas djävul i det kollektiva medvetandet har blivit omformad till en ”hjälpdjävul”, får det inte glömmas att det var dessa som utförde de olika förgörningarna. De var förvisso inte ofarliga. Avslutningsvis kan alltså hävdas, att man i Danmark kan urskilja tre nivåer inomhäx- och trolldomstron, varav blott en enda dominerade: tron på maleficium. Därutöver existerade en folklig häxtro, som har stått i klar motsättning till den teologiska hållningen i frågan: möte i kyrkan, dommans över djävulen och annat. Som ursprunglig inspirationskälla kan ha legat en lärd tradition, men under 1500-talet blev denna omformad i det folkliga medvetandet, somhämtade sin näring ur de allestädes i kyrkorna förekommande djävulsbilderna. Denna folktro kommer relativt sällan frami processerna; den hade inte så mycket inre kraft, att den kom att dominera deras innehåll, men den levde sitt eget liv och blev säkert betraktad med största obehag av prästerna. Nyborg, SS 82, 84, 89. lektor Niels S.ixtorphs diabildsamling i Historisk institut, Kbbenhavns universitet.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=