312 heller inte i annat dansk material kunde läsa härom, är det inte sannolikt, att de från predikstolen har utbrett sig om häxväsendets organisatoriska sidor. Likväl hör vi i bekännelserna, att trollfolket togs upp i roten vid kyrkan, att djävulen stod i den öppna kyrkporten, när den nya trollkonan hade blåst in genom nyckelhålet. I realiteten måste det väl hävdas, att det var det mest egendomliga av alla ställen för trollfolk att möta djävulen på - i själva kyrkan! Prästerna har knppast intalat sina menigheter, att djävulen drev sitt spel på denna heliga plats - men i det folkliga medvetandet är det just det han har gjort, och det i högsta grad. Förklaringen är den, att det myllrade av djävlar på kalkmålerierna, och mer än en präst har säkert för att ge sin predikan tyngd pekat på dessa djävulsfigurer för att varna menigheten mot de fasor som väntade dem, om de inte följde den ortodoxa lutherdomens utstakade väg. På kalkmålningarna uppträder djävulen i många funktioner: han frestar de högmodiga och okyska, han lockar till skvaller under högmässan, han lockar folk att lämna kyrkan för tidigt, han får dem att överlasta sig med mat och dryck, han hjälper trollkvinnorna i deras tjuvmjölkande, han jagar de fördömda till helvetet.Djävulen fanns alltså i kyrkan, och genom dessa upplevelser har det folkliga medvetandet skapat sin egen mytologi, somkunde innehålla väl rotade uppfattningar somnär en kvinna bekände, att djävulen hade fört henne till högaltaret. När hjälpdjävulen ofta uppträder i skepnad av en hund, kan kalkmålerierna möjligtvis också antyda en förklaring, som är mer sannolik än den somnyligen framförts i en undersökning: att de anklagade var djurvänner.I Ejsings kyrka frestas Kristus i öknen av djävulen, som är skapt som en glupsk hund. Så stark har den folkliga föreställningen varit, att djävulen vid givna tillfällen antog denna gestalt. Också uppfattningen att trollkonorna piskade djävulen med ett ris är tydligtvis av folkligt ursprung. Denna föreställning blev nämligen kraftigt motarbetad av Själlands förste superintendent, Peder Palladius,^'^ som i början av 1540-talet skrev, att ”det bara är lögn, när det säges, att djävulen själv skall vara rädd för henne, han är bara rädd för Gud.” Med det anseende Palladius åtnjöt långt efter sin död, är det osannolikt, att sockenprästerna har gått emot honom. Och även omvi här skulle stå inför en medeltida tradition, som avbildar den piskade djävulen,^^ kan vi utesluta, att en dansk sockenpräst efter reformationen lärde, att Som ovan påpekats hade biskop Brochmand tydligtvis en annan uppfattning i ämnet. Att han var väl bevandrad i sin demonologi framgår av hans bibliotekskatalog. I hans samlingar ingick inte bara processernas förespråkare utan också deras kritiker. På den ena sidan exempelvis Del Rio, Binsfeld, Remy och Malleus Maleficarum, på den andra Spee, Scot och Weyer. Den Arnamagnaeanske Samling, Köbenhavns Universitet, AM 9014, Bibliotheca Brochmanniana. Ebbe Nyborg, Fanden på väggen (Århus 1978). Merete Birkelund, Troldkvinden og hendes anklagere (Århus 1983), s 81. Superintendent 1537-1560. Detta behandlingssätt ligger kanske inte långt ifrån det, där helgonstatyer piskas, när helgonet inte hört de böner som riktades till dem. — R. Muchembled, Culture populaire et culture des elites (Paris 1978), s 85.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=