310 Tre kvinnor hade tio år tidigare undervisat den anklagade i trolldom, då hon mötte alla tolv i gruppen på Borris kyrkogård. Hon gick bakänges tre gånger kring kyrkan och avsvor sig kristendomen, varefter hon blåste tre gånger in genomnyckelhålet i djävulens namn. Därefter komden onde till henne i skepnad av en svart hund och satte sitt märke i pannan på henne. Jörgen Simensen var deras rotemästare. Las Krag deras trumslagare och Chresten Pedersen deras pipare. På hösten hade de dansat på Fasters kyrkogård och de hade hämtat öl och mjöd. Jörgen förlustade sig med de rikaste kvinnorna i deras rote. När roten var på Fasters kyrkogård för att dansa och ha lustigt, var de först i kyrkan, där deras ”drängar” räknades upp och där de upprepade sitt löfte att förbli trollfolk, och Jörgen Simensen predikade; ibland slog han mässesärken över huvudet. Han bolade med en av kvinnorna, som han hade för vana att göra när de var ute för att öva sin onda gärningar. Som i de tidigare omtalade bekännelserna är framhävandet av en personifierad djävul ett anmärkningsvärt drag; och när han allt emellanåt dyker upp, visar han sig vara en av de så kallade hjälpdjävlarna, för det mesta i skepnad av en hund. Vid dessa tillfällen är det emellertid oftast trollfolket somdominerar över ”djävulen”. De tidigare nämnda tre kvinnorna hade sin djävul tillsammans i skepnad av en katt, somde slog med ett ris för att få honomatt förgöra en man. Härpå finns flera exempel. Sabbatsföreställningar kan väl skönjas men bara i rudimentär form, och den nattflygande häxan kan knappast spåras alls. Resultatet blir således, att man i Danmark kan finna tre nivåer inomhäx- och trolldomstron: (1) en folklig trolldomstro, somgenomgående domineras av malefidum; (2) en lärd häxtro, somi realiteten bara kan dokumenteras hos biskop Jesper Brochmand (och 40 år senare hos prästenJohan Brunsmand i dennes bok om Köge Huskors), där uppfattningen i det närmaste är kalkerad på kontinentala demonologer (väsentligt i detta sammanhang är, att Brochmands Systema efter 1633 var lärobok i dogmatik vid den teologiska fakulteten i Köpenhamn); samt (3) mellan dessa två ytterlighetspunkter en tredje och hittills obeaktad nivå, en folklig häxtro. När jag betecknar denna uppfattning somfolklig, skall det ses i sammanhang med att dåtidens mest berömde danske teolog, Niels Hemmingsen, under senare delen av 1500-talet väl hade accepterat existensen av trollfolk, som kunde skada människor och boskap, men avvisat tanken, att de skulle vara i stånd till att flyga genomluften.^’ Av avgörande betydelse var det inflytande Hemmingsen utövade på de följande generationerna av danska präster.Med hänsyn till Hemmingsens ställning är det rimligt att anta, att han har varit vägledande för hur de danska sockenprästerna ställde sig i trolldomsfrågor. Hos Hemmingsen finner man emellertid ingenting omdjävulspakt och sabbat, och som prästerna Sejr Jensen, s 23. P.G. Lindhardt, ”Till belysning af Niels Hemmingsens indflydelse pä dansk praediken omkring 1600”, Festskrift till Jens Nörregaard (Köbenhavn 1947), s 131.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=