309 svart och luden hund, som rev henne på näsan så att blod komut, och sedan hade hunden följt henne. I processer från 1632 och 1653 kan vi följa, hur djävulsmärket har spritt sig till andra delar av Jylland; i Fasterlund sattes märket i pannan på trollkonan och på Mors under hakan. Det kan således inte råda något tvivel omatt vi har att göra med en uppfattning, som blev allmänt utbredd bland folk, och genom en muntlig tradition hade djävulsmärket och mitiationen i kyrkan smält samman till en enhet. Till att börja med spred sig föreställningen på relativt kort tid inom ett mindre område, och därifrån kom den ut till större områden i Jylland. När dessa föreställningar till stor del får anses ha sin upprinnelse i det folkliga medvetandet, bör det ses i nära sammanhang med att en teologisk uppfattning också kan spåras i det jylländska materialet, fast bara sporadiskt och under alldeles bestämda omständigheter. Den mest berömda trollkonan i Danmark kom från Ribe och hette Maren Splids (bränd 1641). Även om hennes öde är spännande lämnar vi det därhän. Ett enstaka förhållande skall dock slås fast, nämligen att det var ytterst svårt för myndigheterna att få henne på bålet på grund av motståndet från vissa kretsar i Ribe. Av det skälet kom hennes sak att föras ända högst upp i domstolssystemet, till kungens rättarting. Förd till Köpenhamn syntes Maren ha tappat modet och bekände. Men med hänsyn till det uppseende hennes fall hade väckt, får hennes bekännelse sägas vara en besvikelse: hon hade blivit upptagen bland häxorna sedan en av dem hade kommit till henne med en röd hund. Hon kallade den Andreas och hunden vidrörde hennes kläder, varvid hon komi hans tjänst. Trollfolket samlades tre gånger omåret, vid Valborg, midsommar och Mickelsmäss, antingen hos en av kvinnorna eller på Fardrups kyrkogård. Ett isolerat internationellt drag fanns det dock i hennes bekännelse, och det måste nog tillskrivas det förhållandet, att hon i första omgången blev förhörd i Köpenhamn, där de närvarande teologerna kunde använda sina kontinental-demonologiska kunskaper. Somden enda kända danska trollkvinnan tillstod Maren, att när hon gick till nattvarden, tog hon oblaten och gömde den i sitt förkläde, för att efteråt trampa och spotta på den. Det är inte känt, vilka teologer somhjälpte till att förhöra henne, men med ett sådant vittnesmål kan det förmodas, att de var inspirerade av Själlands biskop Jesper Brochmand (biskop 1639-52), som i sitt dogmatiska huvudverk Universae theologiae systema från 1633 framställer hur häxorna med vidunderlig fart kan föras genom luften till fjärran platser för att hålla sällskap, dansa etc.^* Brochmand förutsatte en långt mer raffinerad och intellektuell föreställning omhäxorna än vad det danska trollfolket förmådde leva upp till i sina bekännelser. Detta framgår tydligt av en process från 1632, där en trollkvinna skildrar något som liknar en sabbat. Det är nästan djärvt att kalla det en sabbatsbeskrivning, men den är inte desto mindre typisk för trollfolket på Jylland. Jens G. Möller, ”Det teologiske fakultet”, i Köbetihavns Universitet 1479-1979, V (1979), s 137.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=