306 var tal omfolkliga uppfattningar, eftersom domarna i det här området inte kände till de demonologiska verken, utan hade samma trosföreställningar som de anklagade. Från Ariéges grannområde framhäver E. Le Roy Ladurie också de folkliga föreställningarna bakom överfallen på de nyfödda i vaggan, även omutfallet här kunde få ett något annat förlopp.’’ Till samma föreställningskomplex måste hänföras den utbredda fruktan för ”aiguillette”, som huvudsakligen tog sig uttryck i manlig impotens. För Laduries framhävande av denna förgörelsetyp som varande av folkligt ursprung,’’ måste man onekligen med Jean Delumeau sätta ett frågetecken och i stället i sista hand hänföra den till en lärd tradition.^' Under all omständigheter var missfall och förgörning av spädbarn ett dominerande drag i det här området. Vänder vi oss igen till de jylländska förhållandena, är det påfallande i hur ringa grad dessa beskyllningar spelar någon roll. För Jyllands vidkommande kan man räkna till 271 vittnemål om dödsfall, men bara i 6 % av fallen var det fråga om barn; ännu ovanligare (3 %) var det med sjukdompå barn. Denna skillnad är så iögonenfallande, att man måste fråga sig omstatistiken avspeglar de faktiska förhållandena. Omdet ändå är fallet, måste slutsatsen bh, att man i trolldomsbeskyllningarna kan avläsa de bekymmer, som plågar de olika samhällena. Demografiska analyser skulle säkert kunna verifiera en sådan uppfattning. Etersom beskyllningarna uttrycktes genom det kollektiva minnet, visar detta på förhållanden, som måste ha sträckt sig genom generationer. Ser man närmare på anklagelserna för impotens i Jylland, framkommer ungefär samma bild somför barnadödligheten; andelen är drygt 3 %, och slutsatsen måste bli, att den jylländska befolkningen på intet sätt hyste fruktan för att trollfolk kunde förorsaka impotens. Detta förhållande blir mer förståeligt, om man som ovan anser impotensen höra till den lärda traditionen. För att till sist ta upp ytterligare en punkt, somframhävdes i Belgien-Frankrike, så kunde det i Namur inträffa att häxorna förgjorde varandra,eller i Gascogne, att de var så farliga, att de förgjorde sina äkta män.’^ På Jylland däremot, kom de väl överens med varandra och sina makar, och i mindre än en procent av fallen hör vi omövergrepp mot dessa. Den skillnaden ser jag mig inte i stånd till att förklara. För att också jämföra med Essex kan framhållas, att Macfarlane fann, att det engelska trollfolket särskilt beskylldes för människors död. En blick på statistiken över jylländska förhållanden avslöjar en markant skillnad: två gånger så ofta som för dödsfall blev jylländska trolldomsmisstänkta anklagade för att ha satt sjukdom på sina grannar i byn. E. Le Roy Ladurie, La sorciére de jasmin (Paris 1983), s 42. Ibid., s 29. Jean Delumeau, La peur en Occident (Paris 1978), s 58. Beckman, s 447. Ladurie, s 41; Alfred Soman, ”Les procés de sorcellerie au Parlement de Paris (1563-1640)”, Annales E S C., XXXII (1977), s 801.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=