304 pet, dog denna kort därefter. Både 1605 och 1608 blev han misstänkt för att ha förgjort en annans mjölkning; 1611 för att vara skuld i att en man blev av med sin häst; 1617 för att en man miste kor och hästar sedan han varit uppe hos trollkarlen och grälat om dennes dotters lön; och slutligen 1619 för samma sak, då en man inför dottern skyllt hennes far för att vara en trollkarl. Det är väsentligt att iaktta, hur enskildas minnen av en särskild förgörelse samlas i ett kollektivt minne, som på en given tidpunkt leder till trolldomsanklagelser. Liksom Alan Macfarlane påpekar det för Essex’ vidkommande, så är en anklagelse i Jylland inte heller det omedelbara resultatet av ett gräl eller någon oförklarlig händelse; misstanker ligger och gror, medan den misstänkte sakta men säkert bygger upp ett dåligt rykte som till sist leder till den avgörande anklagelsen. Å andra sidan måste man för Jyllands vidkommande instämma i Christina Earners beklagande över att det så ofta är omöjligt att avgöra, varför anklagelsen kommer vid en bestämd tidpunkt och inte vid någon annan. För att gå tillbaka till det anförda exemplet, är det inte särskilt klart, varför trollkarlen drogs inför rätta 1620 och inte 1617. Förhållandet är naturligtvis långt mera uppenbart, när rättssaken följer direkt i kölvattnet på angivelsen. Jag skall inte närmare gå in på de situationer som förde till anklagelser om förgörning, eftersomde till förväxling påminner omdemMacfarlane har påvisat för Essex’ vidkommande. Bara ett belysande exempel skall medtas. En av de få landstrykare, som blev anklagade, kom till ett födelsehus, men blev utkastad, varefter hon lovade barnafadern ont. Även omdenne på tinget hävdade, att han bara hade bett henne gå ut då hon komin i stugan, menade han inte desto mindre, att hon var skuld i att han blev sjuk efter händelsen. Kvinnan tyck nu också ha blivit ovänligt behandlad av barnafadern, somomvittnade hur hon hade bett omett stop mjöd, men ”somde nästan inte hade mer”, hade hans hustru sagt att hon inte kunde få något, vartill trollkvinnan (förståeligt men oklokt) hade svarat, att då skulle inte de heller få mer mjöd från sina bin, och kort tid därfter dog alla bina. I gengäld skall jag gå närmare in på en analys av förgörelsens objekt, i det dessa mycket precist upplyser omden föreställningsvärld sommänniskorna levde i. De förgörningar somtillskrevs det jylländska trollfolket var inte bara andra än de som häxorna i Essex blev beskyllda för, de hade också i stor utsträckning en helt annan karaktär än exempelvis de franska. Ett påvisande av sådana skillnader blir därför viktigt vid försöken att bestämma en gemensam europeisk trolldomstro med ett ensartat fundament: förgörelsen i dess olika uppenbarelseformer. En sådan bestämning borde också göra det möjligt att säkrare definiera det krav, somframfördes av folk i allmänhet omatt häxorna skulle undanröjas. Utan att gå in på detaljer kan här anföras, att tre förgörelseobjekt svarar för drygt två tredjedelar av de sammanlagt 1 715 beskyllningarna i de jylländska trolldomsprocesserna: människas död (15 %), människas sjukdom (30 %) och boskaps död (20 %).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=