303 år 1614 hade kommit till henne och berättat, att trollkonan hade lovat honom ont för att han hade kört bort hennes kviga från sin havreåker. Kort tid därefter blev han sjuk och dog. Sockenmenigheten kunde också i kyrkan intyga, att trollkonan hade varit beryktad för trolldom alltsedan mannens död 1614. I enstaka processer är det alltså möjligt att tidfästa trolldomsryktets uppkomst. Två personer vittnade i ett mål 1625, att de den 28 oktober 1607 hade hört en man och trollkonan trätas. Han hade slagit in hennes fönster, varefter hon hade lovat honom ont. Under själva processen vittnade kvinnan, att mannen vid tillfället hade kommit till hennes hus vid midnatt och kallat henne hora, varefter han hade slagit in fönstret och ropat, att hon skulle komma ut med hans svåger, så att de fick slåss; men svågern hade inte varit i huset. 1621 komsamme man till sockenprästen och beskyllde kvinnan för att ha förgjort hans boskap, och då han kort tid därefter själv blev sjuk, beskyllde han henne likaledes inför prästen för att var skuld i sjukdomen. Tjugotre personer vittnade, att hon var beryktad för att ha tagit livet av denne man. Men landstingsdomarna frikände henne, särskilt sedan hennes son hade gått ända tillbaka till den första händelsen och påpekat det egendomliga i att den omtalade mannen hade levt vid god hälsa i över tio år, sedan modern först hade lovat honom ont. Medan angivelser på kontinenten ofta var den avgörande faktorn för att processerna spreds, spelade de i Jylland inte samma framträdande roll. För det mesta hade de bara funktionen att vara en anledning för vittnena att träda framför rätten. Men det kunde mycket väl förflyta längre tid efter angivelsen innan vittnesmålen blev avlagda: en dömd trollkona angav i mars 1618 en annan kvinna, men det dröjde nära tre månader, innan folket i socknen kom sig före att vittna mot henne, och det verkar till och med ha skett utan större övertygelse i det att ingen direkt anklagade henne, varför landstingsdomarna lämnade saken öppen. Det är emellertid klart, att hon hade dåligt rykte i socknen, ty hon gjorde inget försök att försvara sig, men åtta män kunde omvittna, att hon föll på knä vid kyrkogården och bad folk att inte beskylla henne. Vid andra tillfällen kunde det ta ännu längre tid som då en kvinna blev angiven tre gånger, innan hon slutligen ställdes för rätta. Första gången blev hon angiven i november 1622, därnäst i december samma år och tredje gången i juni 1623, varefter hon slutligen tingfördes i januari 1624. Det verkar underligt, att så lång tid behövdes i detta fall, för när äntligen anklagelser och vittnesutsagor såg dagens ljus, sträckte sig vittnenas ihågkommelser ända tillbaka till slutet av det föregående seklet, och ingen vittnade om händelser, som inträffat under tiden mellan den första angivelsen och rättegången. Vi har sett hur orsaken till det uppkomna trolldomsryktet kunde ligga många år tillbaka, i enstaka fall mellan fyrtio och femtio år; och under tiden mellan denna utgångspunkt och den dag hon komför rätta, hade åtskilliga förgörelser tillskrivits henne. Mot en man spred sig anklagelserna över trettio år. 1590 hade han köpt en ko, somjust hade kalvat, men då han inte kunde få kalven med på kö-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=