300 ning som Villum Langes trängde ut till bönderna. Att så skedde måste nog betvivlas. Förhållandet mellan fällande och friande utslag i nämnderna ändras nämligen inte under den studerade perioden: i strax under 90 % av fallen blev domen fällande i första Instans. Orsakerna till processernas upphörande skall därför inte sökas i en misstro mot det juridiska systemet bland folk i allmänhet, även omtvivel kunde uppstå omdet meningsfulla i att föra trolldomstalan inför rätta, när den anklagade ändå nästan alltid blev frikänd. Under de 30 åren efter 1656 blev så vitt vi kan se bara en enda dödsdom avkunnad i Jylland, och på 1670-talet var det känt i Köpenhamn, att landstingsdomarna höll trollfolket om ryggen.'^ 1686 blossade glöden upp en sista gång, innan bålet dog ut. Det året fördes tolv processer på Jylland, varvad minst fyra personer blev dömda till bålet; men för den ivrige häxjägarenJörgen Arenfeld till Rugård på Djursland blev det en Pyrrhus-seger. Han var inblandad i åtta av de tolv målen, och de liknade i sin utformning långt mer de kontinentala processerna än de vanliga jylländska. På Rugård kom både vattenprov och nålprov till användning. Orsakerna till Arenfelds häxgalenskap är inte kända, men grunden till att han stoppades - och med honom i realiteten också de jylländska processerna - var den från Tyskland välkända: då Arenfeld pressade på för att få alltfler anklagade, bröt systemet samman inifrån. I maj 1686 blev Anne Sörensdatter dömd på Rugård birketing, och en månad senare blev denna dom stadfäst av landstingsdomarna. Men på grund av Arenfelds hotelser hade hon angivit flera prominenta borgare i Århus och Grenå, och bara fem dagar efter landstingsdomen drog hon i närvaro av Arenfeld, en rådman och en assessor från Århus samt prästen i Tvilum tillbaka dessa anklagelser, i det hon förklarade att hon överhuvud taget inte kände dessa människor. Det var nog Arenfelds olycka att han inte fick Anne Sörendatter bränd med en gång, för nu drogs saken inför Höjesteret, där hon i september samma år blev befriad från bålet, men på grund av sina lögnaktiga anklagelser dömd till kåkstrykmng och landsförvisning. I Höjesteret framkom under tiden, att Arenfeld hade överträtt sina befogenheter, då han arresterade Anne och hennes mor, eftersom båda bodde utanför hans jurisdiktion. En man somArenfeld också hade fått dömd, lyckades undkomma och fick snart sin sak inrapporterad till konungen; och i november 1686 resulterade allt detta i bestämmelsen att alla dödsdomar skulle appelleras till Höjesteret. Arenfeld led också nederlag i det han blev fråndömd sin birkerätt. Med hänsyn till domarna på landstinget bör det påpekas, att andelen frikännanden under hela perioden låg strax under 50 %, och att det härvidlag inte skedde några markanta förskjutningar mellan de olika faserna: för åren 1626 till 1656 steg dock andelen till drygt 70 %. En jämförelse här med det övriga Europa låter sig inte utan vidare göra. Reellt bör en sådan ske mellan områden med någorlunda likartade rättssystem och åtminstone med ett obligatoriskt underställande, och där erbjuder bara ParisLeonora Christina, y<jr?jwers Minde (Köbenhavn 1949), s. 174.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=