295 vilket var alldeles oacceptabelt. När de ändå dömde till döden, vilket de faktiskt gjorde, så är det också ett uttryck för att de i allt väsentligt hade samma uppfattning ombrottets natur som folk i allmänhet. För att göra det helt klart: i Danmark utspelade sig konflikten mellan en folklig och lärd kultur på en långt högre social nivå, än vad till exempel Peter Burke generellt har hävdat, när han för att exemplifiera sina teser använder material från trolldomsprocesserna.” Att tillmötesgå en allmänt känd önskan om att brottmål skulle hanteras på ett passande sätt, kom alltså inte i konflikt med det lika utbredda önskemålet, att trolldomsbrottet skulle utrotas. Bara ett enstaka exempel skall anföras. En kvinna bekände, att hon och tre andra kvinnor hade haft djävulen hos sig i en katts skepnad, och de hade slagit på honom med ett ris för att få honom till att förgöra en man. Inte desto mindre frikände nämnden dem, och på landstinget kunde domarna inte finna, att de kunde ändra detta utslag, eftersom nämnden inte var övertygad om att trolldomförekommit, och eftersom kvinnan inte hade hotat någon med skada.Somen del av trolldomsförbrytelsen spelade alltså pakten en begränsad roll i Danmark. Domstolsproceduren var ackusatorisk, och med mindre den anklagade kunde ställa säkerhet blev han fängslad, antingen hos den klagande privatpersonen eller i ett allmänt fängelse. I detta sammanhang skall noteras den påfallande omständigheten, att de få bekännelser som avlades innan nämnden röstade och dom fälldes, så gott som alla har tillkommit, medan den anklagade satt fängslad hos käranden. I rätten skulle denne med hjälp av vittnen bevisa, att den anklagade var skyldig till den uppkomna skadan, och minst en av de klagande (om de var flera) skulle lägga sin hand på hans huvud och beskylla honom för att vara den vållande. Med domarnas legalistiska uppförande som bakgrund var denna handling betydelsefull. I själva verket återförvisade landstingen åtskilliga mål till första instans, därför att kärandetalan inte hade skett i överensstämmelse med lagen. På grundval av vittnesmålen avgav nämnden sitt votum: skyldig eller icke skyldig. På landstinget tog domarna upp saken till förnyad behandling: den anklagade, minst en av de klagande samt medlemmar av nämnden var närvarande. Med sig hade de dokumenten från behandlingen på tinget. Med stöd av dessa handlingar och ett mestadels kort uttalande från de inblandade parternas sida, avgjorde domarna saken. Ingen av landstingsdomarna, som före 1660 utnämndes av adelsståndet, hade juridisk utbildning. Denna brist uppvägdes emellertid av att de ofta under lång tid hade beklätt domarämbetet. De flesta satt i omkring 20 år. När omkring hälften av de anklagade blev frikända på landstinget, skall detta ses mot bakgrunden av två förhållanden. Först och främst skulle anklagelserna styrkas av minst två ojäviga vittnen, vilket förhindrade att en enstaka person kunde få sin dödsfiende på bålet enbart på grundval av sin egen utsaga. Och " Peter Burke, Popular Culture in Early Modem Europe (London 1978), ss 241f, 274f. Landsarkivet for Nörreiylland. Viborgs landstings dombog, B 24-514, fol 402r-403r. 19
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=