294 brännas; de ”kloka” skulle dömas till böter och landsförvisning (vilket i Danmark betydde, att man blev förvisad från Jylland till Fyn och vice versa). Lagstiftningsmässigt blev förbrytelsens teologiska särmärke för första gången skjutet i förgrunden: trollfolk var de som hade ingått djävulsförbund. Denna förordning förblev gällande tdl 1683, då Danske Lov (Christian V:s nya lagbok för hela riket) trädde i kraft. Vid den tidpunkten skiljde lagstiftaren mellan trollfolk somde definierats i 1617 års förordning och sådana som använde ”galne, indbildede konster for at forgöre og skade andre”; myndigheterna var alltså nu av den uppfattningen, att det var möjligt att skada andra utan att söka djävulens hjälp. Utan att antyda någon påverkan, kan man ändå lägga märke till de påfallande likheter i ordvalet som här finns med det franska ediktet från 1682 (där det bland annat talas om”pretendue magie”). För Frankrikes vidkommande har Yves Castan påpekat, att det efterhand blev svårare att få någon dömd för häxeri.^ Detta gäller inte för Danmark. Här sjönk efterhand antalet mål, men den relativa andelen dödsdomar förändrades inte. 1686 kom den sista trolldorrrslagen, ett reskript som påbjöd, att alla dödsdomar som avkunnats i landstingen skulle appelleras till Höjesteret. Denna bestämmelse fick inte några särskilt vittgående följder för straffutmätningen, i det att höjesterets-domarna bara i ett enstaka fall lät mildra ett utdömt bålstraff till halshuggning, varefter liket skulle brännas på bålet. Lagstiftning är en sak, rättstillämpning en annan. Eftersom den teologiska uppfattningen hade slagit igenom med 1617 års förordning, skall den följande diskussionen röra sig om tiden därefter. Att de centrala myndigheterna i Köpenhamn fokuserade sitt intresse på djävulspakten, var inte liktydigt med att domstolarna följde i deras fotspår. Viktigast i detta sammanhang är landstingens praxis, särskilt mot bakgrund av framför allt franska forskningsresultat, somvisar, att de bönder som vittnade vid domstolarna i första instans, uppvisade en nästan total likgiltighet för frågan om djävulsförbund. De intresserade sig bara för specifika skador, för förgörning.'° Förhållandena på Jylland var likartade: bönderna var fullständigt ointresserade i om djävulen var inblandad eller ej; det som betvdde något var de skador, som onda människor hade förorsakat. Och landstingsdomarna delade böndernas inställning. I stor utsträckning var detta en konsekvens av lagstiftningen: 1547 års recess fortsatte att gälla efter 1617, och utan bruket av tortyr var det ytterst svårt att skaffa fram bevis om djävulspakt. Tortyr var alltså fortfarande förbjuden intill dess slutdom hade avkunnats. För att få trollfolk dömda anslöt sig alltså landstingdomarna på det hela taget till böndernas uppfattning. Skulle de ha rättat sig efter ordalydelsen i 1617 års förordning, hade de nödgats avstå från dödsstraffet i omkring 95 % av fallen, Yves Castan, Magie ct sorcellerie a Vépoque möderne (Paris 1979), s 192. R. Muchembled, ”Sorcieres du Cambresis” i M.S. Dupont-Bouchet et al.(eds), Prohétes et sorciers dans le Pays-Bas XVIe-XVIIle siécle (Pans 1978), ss 192 11.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=