293 att ingen brottslings (däribland trollfolks) vittnesutsaga mot andra fick läggas till grund för fällande dom; den andra medförde, att tortyr inte var tillåten förrän slutdom hade fallit. I varje fall genom hela 1600-talet följde jylländska rättsinstanser dessa två paragrafer: ingen blev dömd enbart på angivelser från medanklagade. När skadegörelse bevisats med hjälp av vittnen, kunde domaren ibland tillägga, att den misstänkta också blivit angiven av andra trollkunniga; men detta betraktades bara som en avrundning av saken. Laglig tortyr tillgreps inte förrän dom hade fallit, vilket stämmer överens med det överraskande ringa antalet bekännelser i de jylländska processerna. De två nämnda paragraferna var inte specifikt inriktade på trolldomsprocesser. De var ett led i myndigheternas allmänna ambitioner genomhela 1500-talet att reglera och centralisera de rättsliga förhållandena. Detta kan också sägas om den närmast följande trolldomslagstiftningen: artikel 8 i den Kalundborgske recess från 1576. Bakgrunden till denna skall tecknas lite närmare. Trots myndigheternas önskan att rätt skulle skipas i enlighet med lagen, kunde övergrepp inte undvikas. I början av 1570-talet blev en dödsdom från ett häradsting på Fyn underställd landstingsdomarna (närmast högre instans), som underkände nämndens utslag. Detta skedde uppenbarligen efter det den dömda hade blivit bränd, och detta misstag ledde till införandet av den nämnda artikeln i 1576 års recess. Här bestämdes, att ingen som av nämnden befanns skyldig skulle få avrättas, förrän saken hade hänskjutits till och avgjorts av landstingsdomarna. Det skall kraftigt understrykas, att på grund av detta system blev minst 90 % av de danska trolldomsmålen prövade i högre instans.^ Nämndens ledamöter komfrån samma socken som den anklagade och leddes därför av en förståelig önskan om att komma henne till livs. Sedd mot en europeisk bakgrund var recessen 1576 unik: den är det första exemplet på obligatoriskt underställande i trolldomsmål inför världslig domstol. I Sverige skedde det först 1614 i samband med inrättandet av Svea hovrätt; och i Frankrike skulle det dröja omkring 50 år, innan Parisparlamentet utfärdade liknande förhållningsregler. Å andra sidan hade den spanska inkvisitionen så tidigt som 1526 börjat tillämpa samma procedur.^ Efter recessens utfärdande 1576 tycks antalet mål ha minskat.** Det bör betyda, att myndigheterna hade lyckats i sin centrala kontroll av domstolarnas arbete. Under alla omständigheter dröjde det 40 år, innan Danmark fick en ny trolldomslagstiftning. Det skedde med förordningen av den 12 oktober 1617, i vilken förbrytelsens innehåll för första gången blev definierat och de motsvarande straffen specificerade: bara de som hade ingått förbund med djävulen skulle ^ Eftersomomkring en tiondel av de kända jylländska trolldomsmålen i första instans ledde till frikännande, menar jag, att det under seklet blev normalt att appellera alla mål, oavsett omdomen i första instans var fällande eller e). ^ Ankarloo, ovan kap. 12; G. Hennmgsen (1980), s 2.^, 374f. ** K. Sejr Jensen, Trolddont i Dunmark 1500-1588 (Köbenliavn 1982); Merete Birkelund, En analyse aj danske trolddornsprocesser (Århus 1981).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=